Alla inlägg under maj 2009

Av Gitte - 7 maj 2009 08:43

Jag går lite nervöst och inväntar ett besked som jag inte kan påverka. Samtidigt så boxas min hjärna med att hitta plan B och plan C. Snart har jag klart för mig hur mina olika beslut och vägar ser ut, beroende på beskedet som väntas senast måndag eller tisdag.


Idag skall jag därför försöka hålla mig så sysselsatt och upptagen i huvudet som jag bara någonsin orkar och kan, eller rättare sagt, inte bara idag, utan tills jag vet besked och kan sätta olika bollar i rullning beroende på hur jag gör. Går plan A igenom så är det en väg. Går inte den igenom så får jag överväga plan B. Och allra sist så är det C som är den längsta, tråkigaste och tristaste vägen om inget annat återstår. Någon som har varit i liknande situation? Jag har dock insett att väggen tar slut här och nu är det nödvändigt att agera och göra något åt situationen oavsett åt vilket håll det bär. Skulle egentligen vilja sätta igång plan B omedelbart och jag känner lite frustration över att inte veta hur det går med A, eftersom igångsättande av B utesluter A och vice versa. C innefattar delar av B men inget av A, därför hänger väldigt mycket på A, och jag är lamslagen tills jag vet besked med det. Avskyr onödiga stopp på vägen, det skapar bara frustration och jag har varit overksam länge nog nu. Och egentligen, mentalt... så inatt när jag började lägga ihop saker och ting -nu när jag äntligen fått lite mer klarhet i förutsättningarna, som kanske inte varit helt uppenbara eller uttalade tidigare- , så har jag nog redan uteslutit genomförande av A och räknat bort den möjligheten. Ser ingen rimlig eller realism i det egentligen? Men som sagt, det står utanför min kontroll och jag får lära mig att luta mig tillbaka och inse att det faktiskt finns saker jag inte kan påverka. Att vänta på flytet och flowet från universum, att man får vad man behöver, etc, har jag nog aldrig riktigt varken upplevt eller lärt mig. Men jag har bestämt mig för att det inte är mitt fall, det kommer att vara hårdare för någon annan om det går som jag tror? Men visst fasen vore det skoj om jag hade fel! Nåja. Man skall tänka positivit och det försöker jag göra, även om det inte är helt lätt för det är mycket som hänger på det här. Men jag skall nog villigt medge att hade jag från början förstått hur olika delar hänger ihop som jag fick klart för mig igår så hade jag nog i ett tidigt skede tänkt bort möjligheten och insett att det inte är realistiskt? Men som sagt, nu är det som det är och beskedet måste komma. Skulle jag ha fel är ingen gladare än jag!


Dagens lista innehåller att fylla i ett par blanketter som skulle lämnats in för länge sedan; men jag fick inte kraft innan deklarationen var klar och lämnad. Det var ett hinder jag skapade helt själv, jag gör så ibland. "Jag måste göra det här, men jag tar det när det här andra är klart".... ungefär. Det är några timmars sysselsättning. Sedan åker jag till lokalen, kanske skulle ta och samla ihop alla gamla symönster och hitta en plats för dem.

Av Gitte - 6 maj 2009 19:52

Förra våren köpte jag ett retro hustält. Var överlycklig när jag hittade det och jo, vi hade uppe det en hel vecka eller två. Idag var jag nere och vände på säckarna, som är stora och tunga och undrar om vi kommer att orka använda det överhuvudtaget. Vi är inga tält- eller campingmänniskor egentligen. Och att tälta en kort period med det här är kanske lite överkurs. Det tar lätt en timma eller två att resa det och packa ihop det ungefär samma tidsintervall. Hm, sommaren är inte planerad förstås, men om saker och ting går rätt väg det närmaste kommer jag ändå inte att ha mer än några timmars sammanhängande ledighet lite då och då och absolut inga hela dagar eller längre perioder. Familjen kommer inte att tälta utan mig, så mycket vet jag. Förvaringsplats saknar vi i den trånga bostaden. Det är i fenomenalt bra skick, var knappt använt alls när jag kom över det, utan är provrest och sedan har det legat nerpackat sedan slutet på sjuttiotalet, tills vi reste det igen. Jag funderar allvarligt och skarpt på om jag skall föreslå för familjen att vi gör oss av med det igen. Desvärre tror jag inte att någon kommer att opponera sig, tvärtom, utan det är nog snarast jag som är tveksam till det i så fall. Men kanske kan det göra bättre nytta hos någon annan?

Visst vill jag ut på vägarna utan mål, men då är det knappast ett hustält man skall ha med sig i bagaget... det gör nog större nytta hos någon som är mindre rastlös än mig?

Stort som attans är det, lite dålig bild och det enda som syns är i praktiken förtältet. Sedan kommer det ett indre område och bakom det kommer det två sovgemak (tror det var avsett för 2 x 3 platser i dessa bakre gemak) med plats för hängande garderob emellan innertälten. Tror att måttet var ... om det var 6 x 4 meter? Rymmer lätt en storfamilj utan problem.


En sak till. Jag tänker lära mig att skriva korta inlägg i min blogg. Snälla ni, om jag glömmer bort mig, kan ni inte trampa mig lite på fingrarna då och påminna mig om mitt offentliga löfte här??

Av Gitte - 6 maj 2009 08:16

Igårkväll mellan 22,00 och 22,45 fick jag fem (!!) mail med nästan identiska frågor ang tapeter via blocket. Av en färg och mönstervariant som inte efterfrågas sådär jätteofta i vanliga fall.

Självklart kanonroligt, inte minst för att det är varianter som jag själv gillar mycket som jag fick tillfälle att visa upp, men framförallt blir jag nyfiken. Vad är det för rolig nätdiskussion jag missar om retrotapeter?? Sånt kan få igång min nyfikenhet så oerhört. Måste medge att jag har ett personlighetsdrag som jag ärvt av min mor och som jag har skämts så ögona blör för.

Min mamma är nämligen expert på att ställa frågor om allt till alla, helt utan urskiljning, inget är för privat eller för intimt att fråga om och det är många gånger jag har stått bredvid henne och krullat tår; efteråt har jag sagt till henne något i stil med att:

-Snälla mamma, sånt där frågar man inte om.... hon är helt oförstående, för i hennes värld kan man fråga om allt. Finns inga gränser och när de finns så säger man bara ifrån att man inte vill prata om det, ungefär. Och hon har verkligen inga baktankar med sitt utfrågande eller sina korsförhör av tredje graden utan hon funkar bara så som person. Har aldrig upplevt att hon samlat information av något skäl, använt det i eget syfte eller något som helst annat utan hon är ungefär som ett litet barn i det här fallet, helt oförstörd och helt öppen och mottaglig.


I vuxen ålder så insåg jag till min stora förfäran att jag fungerar så själv. Speciellt när någon av något skäl ligger risigt till eller det är kopplat till en problemställning: i efterhand kan jag komma på att min hjärna slog av och jag följde min impuls, någon har sagt ett ord som har triggat igång mig rejält och där stannar allt vad integritetskänsla för mig och jag har ställt en fråga som är av mycket stor privat karaktär. Jag har dock en drivkraft som min mor inte har och en kapacitet som hon saknar. Jag älskar nämligen att läsa regelverk och statliga SOU-rapporter och liknande. Socialförsäkringshandboken fungerar som porr på hög nivå för mig. Det är inte så att jag omedelbart lär mig allt utantill, men när jag behöver veta hur en lag eller en förordning ser ut, ett sou-resultat eller liknande så vet jag ungefär var jag skall börja leta efter svar. Gräsligt va?


Och ibland blir jag riktigt ilsken och arg och då använder jag min penna till att både bråka och slåss. Det tog två år av överklaganden och säkert ett par hundra sidor kommunikation med olika instanser, rekvirering av gamla läkarjournaler från 1975 från olika arkiv för att få igenom min gamla mors yrkesskada från 1977. Olika problem dök upp på vägen, bland annat en privatpraktiserande företagsläkare vars arkiv förstörts och hans journaler var egentligen essentiella, men det fick gå ändå. Det var ett jädrans jox att hitta rätt lagskrifter och tolkninga av dessa, för hennes skada skulle bedömas enligt regelverket vid tidpunkten för skadan. Det fanns dock en personlig nackdel med att få rätt den gången för sedan dess vågar min mamma knappt skicka ett papper med en underskrift utan att fråga mig och ärligt talat, det var en sak att hitta adrenalin för den processen; ett helt annat att behöva åka dit och kolla att hon skrivit rätt uppgift till de olika länderna stup i kvarten, för olika pensionssystem skall ha olika uppgifter i ett. Men det är en petitess i sammanhanget. Jag lärde mig att om man skall vara sjuk i det här landet, få rätt mot försäkringskassan så skall man baske mig vara både frisk, påläst och vara duktig på att argumentera, annars kommer man inte en milimeter. Min mor som inte ens kan svenska hade aldrig ensam klarat av den här processen trots att hon faktiskt var rättmätigt behörig till livränta för sin yrkesskada. Är det inte fullständigt gräsligt och oacceptabelt så säg? Här har vi ett helt jäkla sjukförsäkringssystem som skall skydda den enskilda individen samtidigt som en myndighet sitter och bekämpar möjligheten för individen att få sin lagstadgade rätt?? Jag blir rabiat. Fullständigt! Och tänk så jädrans massa människor och individer som sitter i exakt samma situation? Myndighetsutövergrepp borde i sak vara straffbart! *grr*.


Just nu följer jag en med stor "spänning" (läs: aggressivitet) ett annat fall av pappersexcersis och otroligt kränkande myndighetsagerande och även här blir jag så jädrans arg så jag går i atomer.

En väninna till mig har fått sin sjukpenningsnivå som sedan hennes sjukbidragsersättning grundar sig på, sänkt för att hon har hundar och barn, varav barnen har speciella behov. Har man barn med speciella problem och dessutom hundar så kan man inte vara fullt sjukskriven eftersom man utför en uppgift som innebär att man hade kunnat arbeta en viss grad om man inte haft dessa barn och hundar i familjen. Att man tidigare har arbetat heltid eller studerat mer än heltid i kombination med att man har både barn med speciella behov, och ändå kunnat ägna sig åt sitt intresse i mycket större omfattning tidigare, är helt ointressant för bedömningen av sjukersättning och sjukpenningsgrad. Hade hon inte haft hundar och barn så hade hon kunnat vara heltidssjukskriven, men eftersom hon har hundar och barn så bedöms hon att vara sjuk på halvtid. Så du som helt plötsligt tänker vara sjuk, se till att du inte har hundar och barn och att du inte är enastående förälder för det kommer att kosta dig dyrt.


Försäkringskassan lägger nämligen tid på att exempelvis ringa länsvetrinärer och liknande för att kontrollera hur många minuter om dagen du ägnar dig åt hundskötsel och sedan får du besvara detta med exakt tidsåtgång som efterkontrolleras med svenska kennelklubben och sedan efter det får du svara igen tills någon äntligen svarar att "jo, det går att ha det antalet hundar och minimera tiden till den graden, och ändå ge dem deras vardagsbehov utan att de far illa". Sedan kan fk godta det svaret men ändå inte höja nivån på beviljad sjukdomsprocent. Hur nu det går ihop?


Det gör det förstås inte och nu sitter vi och inväntar svaromål och beslut från nästa instans. Går det inte vägen där så får det baske mig bli nästa instans och nästa instans och nästa instans så länge det går, för såhär får det bara inte gå till. Ett annat krux i hennes fall, är att i vanliga fall, om hon varit frisk och varit arbetsför, så hade den här processen varit en baggis för henne, för hon har full koll på läget och är en fena på att skriva och argumentera. Men eftersom hon faktiskt är sjuk (!!, vilket ju är huvudproblemet i det här fallet), så har hon inte kraften till att driva frågan eller att sätta igång och skriva olika besvär och överklaganden. Så återigen, skall du klara av att vara sjuk i det här landet, så måste du vara frisk. Det är så sanslöst så jag tror att jag baxnar fullständigt.


Det skall f*n vara människa ibland.


Nämen jisses, jag började det här inlägget med frågor på tapeter via mail och landade i något helt annat och sitter nu och är så frustrerad så jag tror jag går av på mitten. Jag i ett nötskal, någon som undrar varför jag aldrig får ihop mig för att sortera tråkiga plastburkar?


Men nu är det dags att väcka sonen med handen i paket för vi skall på röntgen och bedöming av hur det står till och får nu förmodligen en bedömning på om operation behövs eller ej. En hel vecka senare. Har det alltid varit så vid skelettfrakturer att man väntar en vecka för att se om det behöver opereras, eller är det ett nytt giv av spariver inom landstinget?


Jag är förrästen antingen djupt oroad eller djupt imponerad av sonen med handpaketet. Är det normalt om en 12-åring som bryter ett par ben i sin hand och får ett stort gipspaket inte beklagar sig? Jag har inte hört ett ljud, har inte behövt göra ett skvatt för honom under veckan mer än att plasta om hans arm när han skall duscha, allt annat har han klarat själv, fråga mig inte hur. Hur knäpper man på sig sina byxor med en hand, sätter på sig hängslen (en nödvändigt personlighetsoutfit förstås, inte behöver han några hängslen om det inte varit ett "måste"), tar på sig kalsonger, brer mackor, skriver med fel hand etc, etc, etc, utan att beklaga sig, eller be om hjälp? Står ut i värmen när det kliar? (Tack och lov att sommarvärmen lade sig!). Jag börjar misstänka att han är lik sin mor i vissa avseenden, envis som en lus (inte bara nyfiken som en sådan altså) och jag lovar, att det är ingen god egenskap att tro att man på ensam hand kan skjuta en björn. (Om inte annat så blir livet jäkligt ensamt för man behöver väldigt sällan någon annan). Inte minst är det även så att när man (läs: jag) väl ber om hjälp, så har det redan gått så långt att det redan gått långt över styr och helt åt fanders. Måste nog reflektera lite över det där...


Av Gitte - 5 maj 2009 09:46

Jag kikar ofta på "visa referenser till din blogg" eftersom det är lite roligt att se vilka sökvägar som leder till mig.

De sista dagarna verkar någon googla efter mig (dvs, bortbytingen) med sökord som tradera, vinyltapeter, retrotrapeter, 70-talstapeter och liknande sökord. Dels finns jag med några annonser på blocket för närvarande, för ja, mina tapeter är förstås till salu om det är det som söks. Men jag finns här, bara hojta genom en kommentar här, eller skicka ett mail till mig på bortbytingen@telia.com så skall jag mer än gärna vara behjälplig om jag kan! Är självklart jättenyfiken! =)!

Av Gitte - 5 maj 2009 08:52

Igår hade jag en uppbokad tid som tog rästen av dagen i stort sett, och jag kände mig rätt så vingfladdrad -hur nu det känns- när vår långa sittning och diskussion var klar. Jag går nu i spänd förväntan på hur det hela fortlöper och håller alla tummar och tår. Har jag tur nu, så får jag en kollega framöver och det hade jag verkligen behövt. Det känns bra så långt, nu står rästen utanför vår kontroll. Om en vecka eller två lär vi vara närmare svaret och resultat, och det är olidligt att vänta.


Nåja. Kikade på vårt sovrum när jag gick upp. Kanske dags att börja göra klart där, i varje fall packa upp rästen av böckerna. Vi har ytproblem i vår trånga bostad, det finns inte riktigt någonstans att göra av böcker och sådana har jag några stycken. En vägg lyckades vi hitta som kunde svälja några sektioner ivar-hyllor, men det var ungefär hälften av ytan som vi hade behövt om alla böcker som är kvar skall få plats. Eftersom vi på förhand anade att just bokhyllor skulle bli ett problem, så rensade jag väldigt kraftigt bland alla romaner i första hand. Tror jag gjorde mig av med storleksordningen någonstans mellan fem hundra och tusen böcker. Det var böcker som jag antingen hade läst och insett att jag aldrig kommer att läsa om, inte behöver behålla för att jag tycker att ungarna bör läsa dem, författare som jag slutat följa, och gamla böcker av slaget "måste-ha-läst" och annat krafs. Sånt där som egentligen inte har tillfört annat än att jag har lagt pengar på att köpa bocken och lagt tid på att läsa sen, när den varit utläst har den blivit glömd, därför gav den inte mer än så. Jag hade ett bokkonto som inte gick av för hackor under ca tjugo års tid, det är väl egentligen först de senaste åren jag dels har sagt upp min bokklubb (bonniers stora och ett antal barnbokklubbar), slutat hålla reda på kommande boksläpp, och har slutat att jaga midnattsöppningar av bokrean. Numera kikar jag på nätet - finns det någon fakta- eller hobbybok jag inte vill missa? Annars får det vara. Romaner etc köper jag först när de kommer i pocket eller om det finns något väldigt extravagant som jag absolut inte vill missa som just kommit ut. Min läsning har också minskat till absolut minimum, läser nog inte mer än en bok i månaden idag, så därför behöver jag inte heller springa runt och köpa dyra böcker längre. Och att flytta med dem är inte kul, böcker är ett tungt flyttkapitel för sig.


  • När man packar ner dem, så skall de dammas.
  • Sen skall de packas i lagom mängder så de går bära och det innebär alltid mindre antal böcker per låda än man först tror.
  • Sen skall de flyttas. Och det är alltid någon stackare som har råkat ut för att jag missbedömt vederbörandes styrka som gnäller (klenfis!). Varje gång får jag packa om massa boklådor för att jag lyfter i dem, inte tycker att de verkar vara så tunga så jag kan nog lägga i någon till och sen får jag göra om det i sista ändan för att min bedöming av "inte så tungt" inte matchar med andras uppfattning riktigt.
  • Väl framme skall lådorna tömmas och böckerna skall de sorteras in i högar på golvet. Spelar ingen roll hur noggrannt jag tycker att jag packar, för boklådorna öppnas inte i rätt ordning ändå.

När vi sorterade böcker för några veckor sedan, så hade vi högar i hela nedervåningen och det var som en labyrint. Minsta lilla felsteg och det stora dominoraset skulle inträffa. Vi hade då smällt upp Ivar i förväg och började trycka in böcker efter område, endast hobby och facklitteratur, då jag insåg att den här hyllsektionen var för liten för att sluka allt, och romaner ligger trots allt långt ner på prioriteringslistan när det gäller böcker jag använder och återkommer till, till vardags. Romaner och annan skönlitteratur hamnade därför i kategorin: att packas upp när vi hittat på en plats, och stuvades undan i sin helhet.


Sen fick inte alla böcker som jag tänkt mig, plats och vi gjorde en lång paus för att se om det gick att strukturera om. Då det blev många Ivarsektioner kvar så fick lillebror ett par sådana på sitt rum och han kunde ta vitrindelen i den. Därmed frigjorde vi mer bokplats i Ivarhyllan i vårt sovrum; men sen kom jag inte längre. Nu är det dags att slutföra detta. I värsta fall får jag börja sortera bort böcker även bland facklitteratur, politisk litteratur, och hobbyböcker.

Aj-aj. Det kommer att göra riktigt ont i så fall. Där har jag inte så hög smärttröskel som jag har när det gäller skönlitteratur.


Av erfarenhet vet jag dock att det är dumt att tro att man kan förvara böcker någonstans i ett förråd. Dels far de illa av att ligga ner, och tappar ryggformen, sen är en ojämn luftfuktighet förödande. Och i sista hand har jag nästan fobi mot att ta in böcker från ett uthus igen eftersom uthusmiljöer innebär både kvalster och spindlar och sådant ... vill... jag...INTE... ha....in. Därför blir det liggande till dödagar. Har just nu exempelvis säkert tio lådor barnböcker som jag packade ner när pojkarna var små men för stora för att uppskatta dem, och sen kom de inte upp i sin helhet för de kommande två barnen när de hade behövt dem, men tanken finns faktiskt att lilleman skall kunna få glädje utav dem och de skall packas upp under sommaren när hans rum blir klart. Men det bär emot.


Och det är så onödigt, så behöver jag ta bort mer böcker, så gör jag mig av med dem för gott och sen är pinan över med dem. Att välja vilka som är minst viktiga är dock det värsta, i varje fall i den här kategorin, här vill jag ju ha kvar alla och jag har inte skaffat en enda som jag inte behöver... någong gång? *skratt*. Min sambo ruskar på huvudet, behöver jag tillägga det? Jag har dock erbjudit mig att vi kan göra oss av med alla bilhandböcker, finns flera stycken och dem har jag ingen användning för. Men nä, se det går inte för de är minsann hans. Så vi kan göra oss av med MINA böcker (vaddå, bara för att jag har lite fler än honom?) men inte hans... förstår inte alls hans logik? *blinkie och skratt* Vaddå han borde kunna få lov att ha sina fem sex böcker i fred? Jag säger det bara en gång. Män är märkliga små kryp som inte gör avkall på petitesser för viktiga saker. Som handarbetsböcker och liknande som verkligen har hög prioritet. Förstår inte det? *kliar mig i skallen och ser ut som ett fån, vilket inte är så svårt, men skrattar högt efteråt*


Vad jag skall göra med alla mina romaner som ligger och pressar min gamla (teak?) garderob felaktigt vet jag inte i nuläget, men det kommer nog råd så småningom. Annars får jag väl .... göra mig av med fler. *suck*


De här är väl tänkt att de skall upp. Om det blir hemma har jag inte riktigt bestämt ännu.


En gammal parfymreklam för 4711. Jag gissar att det är sextiotal. Den är inte så stor den här, eller tja, den är inte liten heller, men om vi jämför med denna som slukar det mesta av en hel vägg, så är den liten:


Den här stackaren har en fuktskada nertill där trät har böjt sig, det är altså en tapetserad träplatta. Har fått förslaget att fukta och lägga i press och det är väl tanken att jag skall våga mig på det en vacker dag, förmodligen mellan ett par glasskivor. Jag har den gamla orginalramen kvar som är märkt med en metallplåt där det även står palmolive. Här är jag något osäker på när den härstammar ifrån men tittar jag på gammal palmolivereklam i gamla tidningar så verkar 30-talet inte helt osannolikt. Men fortsättning följer, jag lär nog springa på exakt den här bilden i någon tidning någon gång.


Tja, nu börjar dagen idag. Och den kan jag forma hur som helst, min almenacka är tom.

Av Gitte - 4 maj 2009 08:43

I lördags kom mina fyra äldsta barns far (dvs, jag har ju fem) och hämtade lilleman för "umgänge", det var hans pappahelg för de fyra och lillis älskar att få följa med och sova över någon natt då och då. Exet gör så ibland, vi är nog lite bortskämda på den här punkten med ett ex som gillar även det efterkommande barnet, och tar med honom då och då. Sambon och jag blev därmed barnlediga på lördagen, men vi är ju så trista så vi andvänder tiden till att sitta uppe länge och titta på teve och sedan bestämma oss för en städdag. Tror det är ett tecken på meddelålder?


Nåja, lördag kväll medan jag väntade på musik-dokumentären (helgens höjdpunkt) Latcho Drom, så började jag peta på mina fyra trötta stolar som hängt lite på galgberget. Vi har stått med dem i handen många gånger, de är gräsliga. Vad skall vi göra? Elda? Tippen? Rk? Behålla? Jag har inte riktigt velat släppa dem ändå, inte minst för att de har en liten dekal som enligt mitt tycke gör dem lite roliga:

 

Dvs, det går att hitta lite historia kring dem, eller åtminstone kring företaget som producerat dem. De saknar helt ekonomiskt värde, så det är inte det som hindrar mig från ättestupan, utan det är att de tillfaller prylar som för mig blir en sorts tidsmarkering, och som i varje fall inte är NYTT -jag gillar väldigt lite nyproduktion, jag kan göra en lång utläggning en annan dag om att köpa nytt, vi har redan ett överflöd av konsumtionsvaror som vi behöver nyttja innan vi behöver nyproducerat. Vi våldför oss på Gaia och vi får igen för detta, sanna mina ord! - Nåja.

Om A/B Ferd. Lundquist & Co har jag hittat detta:

"Ferd. Lundquist & Co, var ett varuhus i Göteborg, och föregångare till Nordiska Kompaniets (NK) varuhus i Göteborg.

Köpmannen Ferdinand Lundquist (1837-1916) startade sitt bosättningsmagasin den 17 maj 1864, som då endast bestod av ett rum, ett biträde och ett skyltfönster. Genom åren växte firman och utökades genom att överta fler och fler rum i den bekanta hörnfastigheten på Östra Hamngatan 42"

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ferd._Lundquist_&_Co


Någon eländig stackare under tidens gång har blaskat färg på dem, illa och bevänt, men bruna är de. Från början verkar de ha varit brunbetsade. Och sedan har man klätt dem i ett taskigt åttio-nittiotalstyg och det var inte bara fult, det var illa åtgånget och sjaskigt. Jag tar sats och visar anskrämlighetens bleka nylle som det var:



Sådär kan man inte ha det eller hur? Och så har jag tänkt i säkert ett år, dvs, lika länge som jag haft stolarna och använt dem, att "såsmåningom". Och nu satt jag då utan något bättre för mig och började peta i tyget, vad fanns under måntro?


Och döm till min förvåning när det fanns 4 olika originaltyger i olika färger:



Det är fyra likadana stolar, samma märkning, samma målning, samma omklädning, så någon måste en gång i tiden ha köpt på sig fyra likadana stolar med fyra olika tyger på sitsen? Kan det ha varit någon sorts trend, ett sätt att sticka utanför mängden eller dyligt? Tänk om hela fyrtiotalet kryllade av massor av inredningssugna damer som gjorde allt för att hitta på något egensinnigt som man inte hittade överallt? Tänk vilka tankar en gammal möbel kan sätta igång när man skrapar lite på den. Men ärligt, jag kickade på den här upptäckten. De gånger jag har satt skruvmejseln i klamrar för att hitta ursprung etc, så har jag nog hittat mer likartade varianter under på samma serier etc. Kanske var Ferd. Lundquists bolag ett nytänkande som vågade ta ut svängarna? Du som vet, berätta gärna, jag är varmt nyfiken!


Nåja. Längre kom jag inte innan dokumentären kom igång. Och igår bestämde vi oss då för att ha städdag. Men hur gick det tror ni? Det slutade förstås med att min kära sambo gick runt och städade och jag började klippa till tyg, stryka och fästa på, och sen fick jag avbryta honom i hans idoga gnoende för att han skulle sätta ett finger och ge lite press här och där. Du som är man som läser det här; skatta dig lycklig om du har en god hemmafru i hushållet och skänk min kära sambo en arm tanke som inte har det....


Nåja. Stolarna fick annat tyg, var lite osäker på färgen, för jag gillar dassbruna skamfilade grunkor:


 


Meeen, när jag tittade på det igår och med varm peppning av allas vår Ada på Retroforum så började jag fundera i banorna kring ommålning. Jag har ju fyra möjligheter i tyget; unikko-rött, rosa som centret, grönt som stjälkarna och vitt som bakgrunden. Kanske en stol i varje färg? Behålla unikumkänslan de haft en gång? Fast sedan kom jag upp i morse och tittade på stolarna med nytt tyg igen och blev genast glad när jag såg dem. Sen kom tanken att "fanken, det är ju inte så illa med bajsbrunt ändå?". Så jag får se hur det går i sista ändan, de får mogna lite, men skulle det vara så är det snart dags att måla dotterns rum ändå så då kan man passa på samtidigt.

Tyget tåls att ses igen, eller hur?

Marimekko Mini Unikko



Av Gitte - 3 maj 2009 21:39

Helgen gick allt för fort, vart tog den vägen?


Har klätt om fyra stolssitsar idag, och inser att jag måste måla om själva stommarna för annars blir det inget bra. Bild kommer.


Dags att avsluta veckan och förbereda nästa, nu racar vi fram mot nästa helg. Fem ynka vardagar springer ju iväg fort, det vet vi ju sedan tidigare, eller hur?

Av Gitte - 3 maj 2009 10:07

Jag måste börja med att gratulera svt till en utomordenlig dålig programtidsplanering. Hur kan man lägga en så här fantastisk dokumentär så sent på natten? Även om det var lördag så fick jag kämpa för att hålla mig uppe för se den skulle jag. Tycker att 23,35-01,05 är en urdålig tid för program som kräver sinnena i god vigör så att man kan ta in det man ser ordentligt.


Ni som missade musik-dokumentären Latcho Drom inatt, så är den producerad av Tony Gatlif, och den hade premiär 1994. Vet inte om den har visats i tv tidigare, jag har i varje fall missat den. Den visar en resa bland romanifolket genom 8 länder ur ett musikaliskt perspektiv: Indien, Egypten, Turkiet, Rumänien, Ungern, Slovakien, Frankrike och Spanien. Varje sekvens saknar i stort sett verbal dialog eller kommunikation, utan det som förmedlas, förmedlas non-verbalt eller musikaliskt. Tyvärr saknade jag långa partier av översättning av sångtexterna, hade gärna sett mer, men tycker ändå att jag fick med mig lite av innehållet av de stycken som verkligen hade text.


Jag måste säga att jag har många fördomar om Romanifolket, eller Zigenare som många säger till vardagligdags. Fördomar så till vida att jag har skapat mig en uppfattning om deras kulturella signifikanser eller utan att själv ha varit medlevare eller ha upplevt kulturen på närmare håll. Jag har dragit olika slutsatser som inte bottnar i annat än min egen intellektuella kapacitet, tillika den inlevelseförmåga jag eventuellt har, samt de människor jag har mött eller fört dialog med på nätet. Och jag måste säga att inte heller den här dokumentären fick mig att ändra ståndpunkt, utan tvärtom förstärktes jag ganska mycket i min uppfattning.


Jag är helt förbaskat övertygad om att:

man för dialoger på flera nivåer än vad man gör i den svenska kulturen. Jag uppfattar det som att det talas väldigt mycket nonverbalt, och att förståelsen för vad andra säger med blick eller kropp ligger på en hög nivå. Jag kan inte låta bli att undra om dansens betydelse i kulturen har något samband med det här? Vi som lever som svenskar är inte så himla vana vid dans i vardagen eller till fester liksom, om inte vi råkar ha föräldrar som drar på sig folkdräkten, drar en snoa eller hoppar grodor för att det är kul. Men hur mycket kommunikation är "vår" traditon? (Skriver inom citattecken, då den här traditionen defakto inte är min från början, då jag trots allt är invandrare).


Något som också verkar vara genomgående är att alla generationer har en tillhörighet och en plats. Det finns en helt underbar sekvens i dokumentären, som jag tror är från spanien då flamencon verkar central i dansen; där några gamla damer, nu menar jag gamla, allt mellan 70-90, får centrumposition i dansen och får  allas uppmärksamhet, klapp och uppmuntrande rop. I "vår" kultur så ser vi inte de gamla, utan när de börjar likna russin så gör vi oss av med dem och stoppar in dem i något åldringsboende eller ser till att de har hemtjänst etc. (Jag väljkomnar faktiskt de nya trygghetsboenden trots att de kommer från en högerallians; kanske kan något grad av samhällsvård av gamla bli bättre med det? Men är det samhället gamla behöver, eller är det som i de ex romska kulturerna sina efterkommande generationer? Ingen av de senare generationerna skulle existera utan förfäderna. Ytterligare ett tecken på att den romska kulturen är betydligt högre stående än vår!).


Jag antar att det är en generell sanning att många romska släkten är duktiga på hästar, eller så har jag bara fått för mig det. Men det fanns även sekvenser som inte motstred det som faktum. I en scen, som jag antar är från Frankrike eftersom jag dels såg en butiksskylt men framförallt så fanns det två Tervueren i början av inslaget (en Belgisk hundras som inte är ovanlig i Frankrike) så kommer ett barn på kanske 4-6 år ledande med en ganska stor häst. Hur många hästägare låter sitt barn leda en häst genom en stadsmiljö i sverige? Nu kanske det var arrangerat, vad vet jag, men faktum är att jag tror att det ytterligare är ett belägg för att man använder sig av kroppspråk och att man därför är ytterligare väldigt lyhörd för hästarnas signalsystem. Det är sådana små saker jag ofta drar slutsatser utav, rätt eller ej, motbevisa mig gärna.


I ett annat inslag så ser man en grupp vagnar med häst som väljer plats att slå läger på. När de är ifärd med att installera sig på platsen så kommer två män och de blir bortkörda därifrån. De får ge sig ut på vägen igen i letan efter annan plats en bra bit därifrån. Medan de är på väg går ett barn vid dikeskanten och binder en bukett blommor. När den är klar fästes den vid ett stängsel utmed vägen där man tar av.

Man ser en man i bil som kommer till platsen där man slog läger först. Nu finns bara rester kvar och släktet är borta. Han får ge sig ut på vägarna och leta spår i grus och rimliga vägar. Efter en stunds letande ser han buketten fäst vid stängslet och snart kan han enas med familjen på den nya platsen man har valt.

Jag blir helt lyrisk och inser igen att det finns ett signalsystem som vi andra inte uppfattar med vårt sinne. Vem som helst av oss hade sett en bukett vid ett stängsel, men för dem är det här en signal på rätt väg. Idag finns det förstås mobiltelefoner men går vi tillbaka tjugo-trettio-hundra eller varför inte flera hundra år tillbaka i tiden så var det säkert såhär man kunde förmedla budskap till varann?

Sådana här små små små detaljer gör mig lyrisk. Det är så enkelt och självklart att det är genialiskt.


Jag tror att jag skulle kunna fortsätta i timmar för jag tycker att ämnet är intressant och jag vill verkligen gärna lära mig mer om den romska kulturen, inte minst om Kaale, av rutiga skäl och randiga orsaker. 

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11
12
13 14 15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Maj 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards