För ett tag sedan, nu när vi flyttade hittade jag en mapp med ett flertal maskinskrivna olika bibbor. Satte mig ner och började läsa....

Den första historien började med en kontaktannons, men mycket märklig sådan måste jag säga. Kan väl säga såhär, att JAG hade inte svarat på den. En man som sökte en man, för ett speciellt uppdrag, och han hade ganska stora och lite smått märkliga krav. Jaget i berättelsen svarade på den och kom till en mörklagd lägenhet och fick utstå en intervju i skum belysning, så skum att han inte riktigt kunde urskilja några direkta detaljer om mannen som satt i stolen iklädd endast ett par byxor, och en tunnaxlad undertröja, väl instoppad under byxlinningen. Tyvärr slutade historien mitt i, och jag satt där med riktigt lång näsa; jag fick aldrig slutet på historien och jag fick inte riktigt klart för mig vad uppdraget gällde. Men jag var nyfiken, jag ville bara veta mer... snöpligt!

Jag attackerade nästa bibba. Det avhandlade en flicka som hade liftat långt, hur långt fick man inte veta. Det ösregnade ute och mörkret kröp på. Det kalla regnet fick henne att huttra och hon gick planlöst mot ett hus. När hon ringt på dörrklockan segnade hon avsvimmad av. Först en stund senare kvicknade hon till i ett kök, på en kökssoffa och hon beskriver ett varmt och behagligt kök hos ett äldre par. Där får hon stanna kvar och i berättelsen finns det en så härligt detaljerad beskrivning av både parets hem och deras personlighet, hur de ser ut när de talar och man förstår mellan alla rader att de undviker att ställa frågan: Vad är det hon har lämnat bakom sig? Inte heller flickan, som är historiens huvudperson berör sina skäl eller orsaker till att ge sig iväg och jag blir aldrig riktigt klar över, flyr hon FRÅN något eller flyr hon TILL något? Och varför stannar hon hos det äldre paret när möjligheten ges? Allteftersom historien fortskrider förstår man också att paret inte vill veta; eftersom närvaron av flickan i deras hem faktiskt ger dem ett viktigt innehåll och även en möjlighet att fördjupa deras egen relation, hon blir barnet de saknat, händelsen som fick deras tid att stå still; dottern som en gång dog ifrån dem. På olika sätt tillgodoses olika behov, hos vardera person i detta lite udda "triangeldrama", och med tiden blir parets omtanke allt mer kvävande, men det börjar bli för sent att ta sig ur....

Jag lämnas lika frågande denna gång. Historien har inget slut. Sista punkten är aldrig satt.

Vad f*n är det här och varför?? Varför ligger dessa bibbor här bland mina gamla papper, vad är det här för skit och vem f*sen har gjort det här? Jag blev riktigt riktigt irriterad, och frustrerad. Ni vet hur det är, när man tvingas att lämna en film mitt i, en film som man glidit in i och börjat leva med i? Ungefär så kände jag mig. Sedan började jag titta runt lite till i högen och plötsligt kom minnet över mig.

-Hjälp! Det är ju JAG som har skrivit det här! Helt plötsligt mindes jag varför de inte fick något slut och varför historierna aldrig fick ett epicentrum. Jag kände mig begränsad. Av mig själv. Av att jag inte visste hur jag skulle gå vidare. För att jag inte tyckte att jag hade något att komma med. För att jag kände mig mindervärdig på grund av min dåvarande ungdom, på grund av min bristande erfarenhet och på grund av min bristande förmåga.

Det var JANTE som slog till. Med full kraft. Och här sitter jag, långt efteråt och förbaskar att jag inte fick läsa berättelsernas sist punkt! Och inser... att just jante, att inte duga till, att vara lite för fel i sina egna ögon för att kunna förmås att lyckas, att inte våga möta omvärldens kritik och allt det där i själva verket är enda skälet till att jag varken:

*Skrev en bok.

*Eller sökte in på scenskola.

Och det är nog det enda jag alltid kommer att ångra. Dvs, det jag inte har gjort!

Du som är ung:

Skit i etablissimanget, och de krav de de förefaller att ställa på dig.

Testa, det kan bara gå åt helsicke. Och gör det det? Då är det inte hela världen. Du kan bara bli klokare till nästa gång!

Sitt inte där på meddelålderns höst, som jag, och ångra det du inte gjorde. Gå ut i livet, och förverkliga dina drömmar. Det är du skyldig dig själv. Och du är faktiskt den enda personen som du är skyldig något som är värt något!

 

Persil,ja

27 augusti 2009 21:35

Men NU kan du skriva historien klar! Kom igen! Go for it. Eller skriva en ny. Tänk vad det ändå är skönt att bli äldre och kunna skaka av sig janten ibland. Men att ge sina barn kraft att göra det som unga är ett stordåd man bör unna sig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...