Jag kände mig ju inte så upptagen igårkväll så jag vandrade lite planlöst runt för att leta arbetsuppgifter.

Skall jag slänga ut lite på tradera? Tja, kunde jag ju lika gärna göra så en retro åkpåse och ett par andra grunkor åkte ut. Mer kläder kommer före helgen. Jag kan inte hjälpa det, babyutrustning från tiden 60-70-tal är betydligt mycket roligare än modern. Ex den här, en bredspårig manchesteråkpåse. Medger, den hade varit snäppet roligare i brunt men visst duger blått också fint? Och den lilla klöverdekalen är ju bara underbar... en garant för att den är från tiden som is da shit.

Men det fångade inte riktigt mitt intresse ändå och det stillade absolut inte behovet av meditation.

Då kom jag på knapplådan som egentligen är lillemans men som jag inte hade presenterat för honom ordentligt.

När jag var i knapphimlen råkade jag berätta om lillemans knappmani, han är hejdlös. Jag hade tidigare en stor kista med knapprester från nästan 80 år, olika tidevarv från en gammal syfabrik. När några enstaka knappar fanns i en påse så slängdes de i kistan. Så gjorde man år ut och år in. Den fick jag med mig och skulle sortera "en vacker dag". Det hann jag inte med. Lillebror gjorde det åt mig. Med mycket stor lust. Och när man hörde det här i knapphimlen, så kom det ett par bärkassar och en stor låda fram.

-Vill han ha de här tror du?

Eh, ja, det trodde jag ärligt talat. Men ville JAG ha att han skulle ha?? Hm. En mycket mycket bra fråga egentligen men mitt mammahjärta jublade förstås ändå, jag visste att det skulle bli älskat. Men jag avvaktade med att presentera honom för lådan... tills igårkväll.

Jag tog fram den och han var framme snabbare än en vessla.

-Får jag hjälpa till? Han blev jublande lyclig över att få lov att vara med. Och han tjöt mellan varven:

-Åh, titta på den här, titta på den, och titta på den! Den ena knappen, vackrare än den andra uppvisades under min uppsyn och han la noga den i en hög för sig. Så höll vi på ett par timmars tid, det var mycket sorterande kan jag väl säga.

Till sist var varenda knapp i lådan sorterad. Och det var många. Han skruvade lite på sig.

-Mamma.... började han försiktigt. Kan jag få den?

Självklart svarade jag ja. Han tog mod till sig och upprepade sin fråga igen om en annan knapp. Och det lyckades förstås att få samla på sig även den. Och igen? igen? igen? Till sist fick mamman medge:

ALLA knapparna är dina. Du har fått dem av en tant som känner mannen som äger ALLA knapparna jag hämtade sist. Det här är INTE mina knappar utan dina.

Jag kan säga att han sken som sola i karlstad, och glatt plockade på sig alla han ville ha. Mycket blev över, man skall inte samla på sig sånts om inte behövs, och ett par eller några av varje räcker. Enligt hans filosofi. Men sen vet jag att han till våren kommer att vilja öppna sin uteaffär vid vägkanten igen och knappar funkar väl, eller hur?

Hans affär har tidigare innehållt teckningar och knappar, och han sålde faktiskt för en hel tia förra sommaren när han hade öppet en dag....

Här är gårdagens sortering, som fyller hela vårt soffbord... det är en knapp eller två kan jag säga...

Barnen var väl inte så glada på mig igår när de fick sätta sig med jobbet att utse en vinnare i min julklappsutlottning. Men som den -mellan varven- sadistiska mamman jag är, så älskar jag att se på när de löser olika problem så nöjet var på min sida! =)! De fick nämligen inga anvisningar alls från mig, utan "gör hur ni vill" (ett tillvägagångsätt jag rekommenderar för en arbetsgrupp, de får nämligen processa från början till slutresultat... *mohahaha* Absolut ett tillvägagångsätt a la fountainhouse! "Det här är en arbetsuppgift som behöver göras; Vilka vill vara med? Så länge ni enas och når till mål är alla tillvägagånssätt fria!") :

Jag fick igen allt jag har lärt dem om solidaritet efter att de suttit och läst fram och tillbaka, bläddrat och haft sig, och jag fick massor av förslag hur man skulle kunna göra istället för att ta på sig den orättvisa det blir när man bara utser en enda vinnare i en tävling, när alla inlägg och bloggar och minnen är lika fina och roliga och snälla och när fler än en berättar om glada knappminnen. Tänk att små ting som knappar kan väcka så många känslor ändå... det är väl lite det som är knappens mystik? Liten oanselig, vi tänker aldrig på den men en knapp kan -vips- försätta oss i minnestrance och där sitter man och minns små detaljer från sin barndom och mormors knappburkar. Medger, det är likadant för mig. Mina stackars barn däremot -bortsett från lilleman som älskar allt vad knappar heter!- kommer att tänka på mammas dammiga knappberg och kommer nog inte alls att fördjupa sig i knappsentamentalitet när de växer upp. *skratt*.

Men efter att ha förkastat förslag från olika håll, efter att inte kunna enas vilket som var roligast eller finast och efter att inte kunna komma till skott och utse en enda vinnare och efter att mammuten i hushållet hade förkastat att dela upp och göra nya julklappar till alla i solidaritetens och rättvisans namn -det får bli en annan gång, fick nog redan nu en kul påsktanke tack vare detta- så fick det bli lotten som avgjorde det hela i sista ändan. Och det blev även dotterns favorit så hon gick och lade sig nöjd.

MiA med bloggen min-tankebok Ett paket kommer lastat till dig! =)! Jag behöver din adress!

Min dotter -den framtida prästen- blev imponerad av din kamp som mamma i vardagen, mot väderkvarnarna, och din förförståelse för barns behov, barnen som har npf. Måste kanske tillägga att min unga dotter, 15 år har god erfarenhet trots sin ungdom av både npf och hur barn kommer emellan olika myndigheters illvilja och motvilja eller om det är oförståelse för deras situation. Hade hon fått välja ensam från första början hade inga lotter i världen behövts för att utse dig till vinnare. Nu blev det ändå enligt hennes önskemål, så hon var nöjd och glad när hon gick och lade sig.

Ps. jag skojjar inte, jag kanske inte har skrivit det förr, men min dotter fick ett prästkall för något år sedan och är helt bestämd på den punkten, sedan dess, trots att vi andra nog trott att hon skojjar. Men hon vidhåller. Hon skall bli präst. Vi får väl se hur det går, hon har tre år på gymnasiet framför sig först.