Klockan närmade sig 19,50 och det magiska ögonblicket skulle snart inträffa. Först fick ju mamma av ordning styra upp lite så det skulle bli bäst för alla. Självklart!

2 tonårsbarn vill INTE stå bredvid mamma och lyssna på musik.

Mamma vill INTE rocka hejdlöst med två tonårsbarn bredvid heller, jag visste EN enda sak, still skulle jag INTE stå och jag ville inte utsätta dem för att skämmas för mamma heller. Hallå, mamma är en gammal festivals-och konsertveteran, jag VET hur jag reagerar till rivig musik, och de skulle INTE få hindra mig.

Sambo och son, tja, sambo var inte lika ON som jag på musiken och liten son skulle riskera att fara illa så liten som han var i människohavet, jag lovar, det var FULL TRÄNGSEL på rådhusplatsen. Människor överallt och fler kom tillströmmandes från alla håll.

Så mamman var inte nöjd innan vi hade ställt oss PÅ platsen som skulle bli vår mötesplats när det hela var klart. Inte under globen för där skulle alla andra bestämma plats efteråt, det kändes bara såå uppenbart och uppgjort. Men jag hittade en informationsskylt som kändes bra. "Vi ses här när musiken är SLUT!"

Sen gick vi alla åt olika håll, tonnisarna drog in mot mitten och sambo och liten son (landade till sist på burger king där de både kunde se, höra och slippa trängsel och hoppande människor, barn gillar musik men måste inte utsättas för risker och sambon var som sagt inte lika engagerad i detta band som jag var, är man 8 skall självklart Gogol avnjutas till en milkshake och något gott att tugga på...) gick åt sitt håll och mamma kunde tränga sig fram till optimal plats.

Gissa om jag hittade en? Innan du tittar på bilderna, så gå längst ner och få en lämplig musikbakgrund....

Konserten var fantastisk. Helt f*cking unbelivable. Men deras avslutning var ännu mer fantastisk. Vilket band ställer sig i flera minuter och tackar av sin publik med hjärtat, varma hälsningar och applåder som aldrig verkade ta slut? Det var underbart. Det var ödmjukheten i ett nötskal. I en form jag nog aldrig sett den förr... 

Jag gick därifrån stark, öm i hela kroppen, genomsvett och blöt av blötsnön som yrde men på mina egna rosa moln. Jag ville jag krama världen. Love and understanding for the world. Det vackra folket, the Gypsy-people med de underbara fiolerna och dragspelen och dansen och färgerna. Daaaaah!

   "I, Gitte Palo, with respect for crimes against people and the planet, from this day forward, for the rest of my living days will never, ever, drink Coca-Cola again until the Coca-Cola company ceases and entirely stops stealing the water from communities in India and stops union-busting in Colombia and ceases and desists entirely from relentless and absurd greenwashing like a 'bottle of hope."

Read more here!

Visst tar du också ställning?

Ah, det var underbart att åka hem en dag. Varför gör jag inte det oftare? Köpenhamn är nog verkligen verkligen verkligen enda staden i världen jag liksom åker till och känner att, Jezz, nu är jag HEMMA!

Här är vi på båten på väg över. Barnen ställer upp framför kameran, och har blivit strängt förmanade att INTE göra massa miner:

Love it. Love it. Love it. Jag skulle kunna börja packa ikväll för att flytta hem. Drömmen och mitt eget löfte till mig själv som liten överger mig ALDRIG! Löftet där liksom livet bara har ställt sig emellan... när jag åkte över med båten till sverige då en gång i tiden, då jag lämnade Avedöre kaserne bakom mig och livet hos min adopterade mormor och morfar, för att ansluta till min mor och syskon som redan flyttat hit i förväg, grät jag hela vägen. Och jag lovade mig själv dyr och mycket heligt att en vacker dag skall jag HEM igen till danmark, så fort jag blir gammal nog att kunna välja själv. Det spelade absolut ingen roll att lägenheterna här var ljusa och mögelfria, att det fanns badrum i bostaden, att det fanns faciliteter som rinnande varmvatten och till och med ett badkar. För danmark och danskarna var långt långt borta.

Vi hann med en sväng på tivoli medan vi väntade på Gogol Bordello:

Under många år som följde åkte jag dit alla längre sammanhållande skollov. Och väldigt många helger och långhelger med. Mitt liv var liksom uppbyggd på skolveckor som var mina passager för att få lov att åka hem och jag såg alltid fram emot dessa tillfällen. Jag var nog inte mer än åtta-tio när jag trakterade tågbyten och avgång för färjan och så vidare ensam, för jag visste att på Hovedbanegården står mormor och väntar. Och jag längtade oerhört mycket efter att gå ut skolan och bli stor och kunna bestämma själv.

Nissarna roar sig på isen inne på Tivoli:

Nja, sen blev det ett par förvecklingar. En fosterhemsplacering -jag var ett argt barn, flytten från danmark spelade säkert in...- kom liksom emellan. Och sen träffade jag förstås pojken som så småningom skulle bli mina 4 första barns far och sen fick jag barn som behövde växa upp, och nu är jag meddelålders, men drömmen har aldrig övergett mig, känslan har aldrig övergett mig och vet ni, när jag kommer dit är jag inte ett ufo. Bara det är värt oerhört mycket. Där får man liksom vara glad och spontan och prata med främlingar och hitta på event och vara intresserad och framförallt....

framförallt....

så får man lära sig global rättvisa, solidaritet och att inte gå över röd gubbe redan med modersmjölken. INGET behöver vara lagom bara för att allt är så fantastiskt som det är. Vill man förändra världen, så shoot, vad väntar du på? Sätt igång!

Och den feelingen ger mig köpenhamn varje gång.

Det börjar onekligen bli dags att fundera över om man inte skall flytta hem igen så länge man har något kvar att ge. Inte tusan vill jag vänta tills jag blir pensionär? Tills det är för sent?

Liseberg har mer att komma med. Men Tivoli är vackrast!

Det är inte roligt att vara i sverige igen. Men det är roligt att ha varit där.

En väldigt dubbel och märklig känsla. Men nu sitter jag här och kan inget annat.