Det gick ut lite auktioner igårkväll. Och jag börjar allvaret denna förmiddag med att packa fram emballage, sax, tejp, penna etc. Skall dra ut plocklistan från tradera. Men.... hm, är den svarta bläckpatronen på väg att ta slut? Byter. Utan att få något bättre resultat. Konstigt? Försöker göra lite skrivarunderhåll, men inte heller det gav något resultat, så jag skickade sambon på apparaten. Han håller på med den en stund, men inte han heller lyckas få bättre utskrifter. Den funkade ju häromdagen?? Utöver plocklistor vill jag gärna dra ut adresser, för försändelserna. Jag litar inte riktigt på läsligheten när det gäller min handsstil längre. Absolut inte när man har hållt på en stund. Men inget hjälper, det är bara till att sätta sig och dra fram mail för mail och sen hitta rätt vara, och skriva både adress och avsändare för han. Vid 12-snåret kommer jag igång ordentligt.

Vid 15 -tiden är jag nog klar? Skulle varit i lokalen. Barnen börjar trilla in. Men vid 16-tiden är jag nog klar? Klockan blir både halv fyra och fyra och inte är jag klar. Då jag skulle kört dottern när jag blev klar vid 16-snåret så fick jag till sist avbryta vid 16.20 för att köra henne och en halvitmma senare är jag igång igen. Jag MÅSTE vara klar 17.15 så jag hinner till långås med posten för den går vid 17.30 Men nejdå. Vid 17.30 var jag inte klar. Klockan 17.40 bryter jag tillfälligt igen för att försöka hinna med och posta dem som syntes på kontot. Men ... tja. Det var några stycken. Det drar ut på tiden och absolut efter sista minut kommer jag äntligen ifrån gårdsplanen. Är i Tvååker ganska exakt 18,00. Har turen att ett gäng kommer med, innan postmannen hastar vidare. Resterande av försändelsrna som jag lämnade idag går tyvärr först imorgon.

Hämtar hem dottern. Är hemma igen vid 18,30-snåret ungefär. Hon sätter igång med maten. Jag fortsätter packa. Och äntligen vid 20,30 är den sista klar. Inte en minut för tidigt.

Okej. Jag får förlåta mig själv lite grann. Att inte kunna dra ut plocklista och sen skriva adresser för hand tar lite extra tid. Även att leta igenom mail mer eller mindre manuellt för att se om någon skall ha mer än en vara packad. Men det finns baske mig inte någon ursäkt för min tidsåtgång idag. Jag behöver traderaträna så jag får upp ångan igen. Det BORDE inte tagit mer än ungefär sammanlagt max 4 timmar om jag jobbade koncentrerat.

Då hade min plan för rästen av dagen hållit.

Jag skulle ju slängt upp fler auktioner, bland annat gått igenom dessa här:

Nej, inte just dom; den här vyn är ju tagen på på en högst privat plats, men likadana;  påslakan i originalförpackning från slutet av 70-talet. Ofantligt tråkiga och randiga, men faktiskt riktigt sköna att sova i. Och så har jag gamla med olika dekorband, tror det är omvikslakan från 50-talet också de i originalförpackning. De behöver undersökas. Men jag får hoppas att jag hinner vara lite mer effektiv imorgon, innan jag åker och jobbar på eftermiddagen.

Nu är jag slut i rutan, tror jag skall fylla diskmaskinen, tömma tvättmaskinen och sätta på en tvätt som får gå inatt. Sen får det baske mig vara kväll.

Ps. Alla ni som får extra väntetid på era försändelser, jag ber hemskt mycket om ursäkt! Skall absolut försöka planera bättre till nästa gång!

Förlåt, nu skall jag tråka ut er med nya tvättmedelsfyndigheter. Jag inser dessutom att jag har en skruv lös. Läget börjar bli riktigt intressant ärligt talat. Jag kan inte vara frisk på en fläck, men jag blir ärligt talat både fashinerad och nyfiken. Som alltid när jag träffar på en dubbelnatur. Fast det här övergår det mesta jag har stött på hittills måste jag säga...

Nu har jag helt gett upp tanken på att det skulle vara fel på tvättmaskinen.

Säg vad man vill om hoppande tvättmedelsfack, men det finns en gräns för vad de klarar av att utföra. De kanske kan spontanöppna sig och slänga ut tvättmedel på golvet. Maskinen kan kanske klabba på tvättmedelsräster på plagg i form av tvättpulver när man använder flytande tvättmedel.

Men det här tror jag inte är en maskins verk?

Det här är altså mina stolar som står några meter utanför tvättstugan, på väg mot pannrummets utgång. Någon har tydligen haft tvättmedelsrester på fingrarna och klabbat av sig på den? Att det är tvättmedelsklabb rådet det ingen tvekan om. Och att ingen i vårt hushåll har roat sig är också ställt utom tvivel.

Jag måste ärligt medge att jag inte förstår sånt här. Jag kan inte ta till mig att det finns någon som helst personlig bekräftelseupplevelse eller behovstillfredsställelse i att ägna sig åt sådan här meningslöshet. Jag undrar verkligen hur det egentligen är ställt med en person som ägnar sig åt sånt här, och vad det hela står för. Jag ger dock upp min vidhållelse att det handlar om en frisk person. Jag kan inte annat än tro att sdanahär uttryck signalerar ett aggressivt patologiskt tillstånd, eller andra varianter av personliga störningar.

Nej, jag ger inte igen. Skulle aldrig sjunka så lågt. Men jag inser att många många många små situationer tidigare under årets gång, där jag har slagit ifrån mig:

"-sluta nu Gitte, det där är inte en provokation/äsch, det var inte så det var/nu inbillar du dig igen, du överreagerar/det är bara för att du stör/ breder ut dig, det är en reaktion du själv har ställt till/det är dig det är fel på" faktiskt har existerat och att jag inte har inbillat mig. Eller överreagerat. De gånger jag har försökt att få igång en dialog, så har jag förstås kammat fullständig noll. Men, nu sträcker jag på mig. Det är himla skönt att få klar kontext på att jag inte är paranoid, och att alla fel nödvändigtvis inte står för mig eller mina barn!

Ps. Jag har tvättdag idag =)! Gårdagens tvättmedelskladdade plagg står förstås på första tur. *skratt* Jag måste säga att det skall bli otroligt skönt att flytta inom kort, men ännu skönare skall det bli att flytta härifrån med självkänslan intakt och min självbevarelsedrift återupprättad OCH med hedern i behåll. I´ve got the power!

Nu.... skall jag inte plåga er med bilder. Men förklara en sak för mig. Ni minns mina tvättmaskinsbekymmer häromdagen?

Jag har nog tvättat minst 6 tvättar sedan dess. Inte ett spår av tvättmedel. Har tömt grannens tvättar på mornarna. Inte ett spår av tvättmedel. I förrgår vågade jag dock inte lämna en tvätt över natten, men när alla tvättmedelsspår upphörde så blev jag visst oförsiktig. Bortsett från att jag har förbjudit min familj att använda pulvertvättmedel, och har införskaffat flytade tvättmedel.

Igår gav jag fanken i att torka ur tvättmedel efter grannen, det skulle ändå åka med, att det inte var gammalt liggande visste jag ju. Men som sagt, i vissa avseenden är moderna tvättmaskiner och pulvertvättmedel ingen hit.

Flytande tvättmedel ger inga uppblöttatvättpulverskakor på kläder; det kan vi vara överens om va? Och jag har då som sagt, tvättat helt komplikationsfritt många omgångar, har som sagt också tömt grannens tvätt och lagt ovanpå, inte för att jag har gått igenom hennes kläder men har inte sett några vita kakor på hennes kläder sådär omeddelbart.

Och gått över till flytande själv.

Hur fan kan då mina kläder vara fulla med tvättmedelskladdytor idag?? De låg så fint PÅ maskinen som vanligt. Sen i mitten av högen, där var det stora jädrans kakor, som om någon använt mina kläder till att torka UR tvättmedelsfacket med. Och ja, tvättmaskinsfacket som inte var helt utan spår av tvättmedel igår är det idag.

Nu.

Skall.

Jag.

Nog.

Ta.

En.

Dos

VAF*ANSOMHELSTSÅJAGINTEFLIPPARÖVER!!!!!!!!!!!!!!

Edit: så, nu är jag lugn och fin igen. Funderar på om jag skall göra felanmälan till hyresvärden, det måste vara ett riktigt allvarligt fel på maskinen som lämnar tvättmedelserester från pulver när man använder flytande. Den kanske behöver repareras??

då har även Söndagen gått till ända. Var förstås i lokalen (varför kallar jag det lokalen istället för affären??) Eftersom jag hade lite tid för mig själv hann jag börja rota lite i magasinet. Det märks tydligt att minusgraderna har släppt sitt fäste, det är inte olidligt kallt att gå därinne och skrota, utan tvärtom ganska uthärdligt. Fick fiskat fram eller lokaliserat lite smått och gott och fick även gått igenom lite frottébitar från provtygslagret. Såå fina. Ni som vill se kan kolla på tradera, då ett urval åkte upp där.

Se klänningen ovan. Visst är den bedårande? Den kom in idag. Svår att datera, skulle nästan vilja kalla den 50-tal, både med tanke på batikstil och modell, lite skurrocksaktig klänning. Men för att vara på säkra sidan får jag nöja mig med att säga att den åtminstone allra minst är 60-tal. Hemmasydd och hemmabatikad, det fanns en signering, men den missade jag att ta bild på. I vilket fall som helst är ett det underbart hantverk!!

Har ett par knappar att mäta upp och ett mail att skicka sen är det nog kvällen för idag. Trots att klockan inte är mycket känner jag mig lätt sliten.

Imorgon gäller:

sortera papper. Fortsätta packa. Förhoppningsvis lägga upp ett par auktioner på tradera till och sen är det jobb för rästen av slanten. Skall hoppa in på ett lite senare pass imorgon, vilket jag ser fram emot. (Visst har jag berättat att jag har börjat jobba lite smått på ett hvb-hem igen? Trivs som fisken i vattnet hittills.)

Var hos min gamla mor och käkade middag idag. Ingen gör poronkäristys ja perunamuusi (renskavsgryta med potatismos) som hon. Mat för en riktig finne, annat kan inte sägs. Och till råga på allt vittjade vi frysen på resterande Joulutähti (en finsk julkaka, dvs, katrinplommonsjox och frasig smördegsplattor vikta som stjärnor). En riktig höjdare måste jag säga. Men när vi drack kaffe, slötittade på antikmagasinet (reprisen) så börjar hon berätta om sin väninna som mer och mer visar tecken på demens.

-Vet du, sa mamma. Häromkvällen ringde hon sent på natten . Jag hade gått och lagt mig men svarade när jag såg hennes nummer. Fick tala om för henne att det var dags att gå och lägga sig och så ses vi imorgon bitti och tar en lång promenad.

-Jaha, sa jag, egentligen ganska ointresserad om jag skall vara ärlig.

-Men jag vet inte vart jag är någonstans, har aldrig varit här förut, sa hon till mig i telefon. Men jag sa ju åt henne att hon var hemma och att hon skulle gå in i lilla kammaren för där står hennes säng. Morgonen därpå verkade hon ha glömt att vi hade talats vid. Det är inte roligt, vad som helst kan ju ske. Hon kanske går ut utan att hitta hem?

-Ja, svarade jag. Det låter lite jobbigt förstås. Vet hennes barn hur det är ställt?  frågade jag.

-Juudå, svarade mamma. Det vet de. Det är flera som har ringt och pratat med dem. Tänk de gav henne "lov" att sälja huset men dottern sa till speciellt att hon skulle stanna i falkenberg, därför köpte hon lägenheten här, för hon fick inte flytta närmare barnen, eftersom hon har sitt nätverk och sina vänner här. Men vilka vänner? Efter att de slutade jobba har de inte haft några vänner och nu när han är död /hennes man/ så har hon ingen alls.

-Ojdå, det var märkligt resonerat, svarade jag. Mamma spände blicken i mig. Asså tanten känner mig, vet lite när jag svarar halvt om halvt med autopiloten på, eller så ville hon bara ta sats för nästa fråga.

-Vad skall ni göra av mig om jag blir dement?

Där stannade jag upp och tittade på henne. Hjälp? Vad menar hon? Dement? Hon? Asså, vaddå? Det är nu varje duktig dotter svarar att mamma givetvis får flytta hem till henne och att man minsann skall... men jag förstod nog att mamma inte skulle låta sig viftas bort.

-Vad menar du? Frågade jag.

-Ja? Jag kan ju bli dement vilken dag som helst jag med, har du inte tänkt på det?

-Eh. Nej??

-Skall jag flytta hem till någon av er kanske? Eller vad skall ni göra?

Hm. Få ett styck mamma hemflyttad, dessutom i dement skick? Ingen höjdare. Har vi inte varit ovänner förr, jag och syskonen så skulle vi säkert bli det i kraftmätningen om vem som skulle slippa ta henne... missförstå mig rätt. Jag älskar min mor. Fast i lagoma doser. Och hon mig. Sen blir vi morsa och trotsig tonåring igen, och jag VET att det inte är bättre ställt hos syster. Så tja, bror skulle nog förlora armbrytningen i det läget... men riktigt så kan man väl inte lägga det till sin mor som ställer frågan och som uppenbarligen vill ha svar?

-Äsch, sa jag. Vi skickar dig till Norra finland, där kan du både språket och känner folk och kan bo i gammalmormors hus tills du är redo för vanhankoti, och där är du inte i vägen... (ålderdomshemmet i Kittilä då, gammalmormors gamla arbetsplats och där tillbringade hon sina sista år).

-Ja, sa hon, med en glimt i ögat, (hon förstod att jag skojjade med henne). Visste du att invandrare som inte lärt sig språket riktigt ibland tappar sitt nya språk och bara kan sitt modersmål?

Hur tusan hade hon snappat upp det?, hann jag tänka innan hon fortsatte.

Mamma skrattade.

-Får jag välja så tycker jag att det är bättre att ni skickar mig till Borås.

-Borås???? Jag blev inte klok på om hon skojjade eller ej, och jag såg nog ut som en fågelholk mer eller mindre.

-Ja, borås. Vet du att det finns ett finskt äldreboende där med finsk personal, de ordnar finska danser och har alla aktiviteter på finska och spelar finsk musik och serverar finsk mat? Och man får ta en hutt där om man vill, och blir behandlad som en människa. Jag såg ett reportage därifrån häromdagen så dit vill jag.

-Åki, deal mamma. Blir du dement så lovar jag att vi sätter dig på ålderdomshem i borås, säljer din bostadsrätt och delar på pengarna innan du dör. Blir det bra så?

-Lovar du?

-Jag lovar försöka, men finns det ingen plats blir det en enkelbiljett till norra finland, vi vinkar av dig på stationen, det lovar jag.

Hon skrattade men verkade nöjd.

-Bara jag får vara där det finns en danskavaljer, så är jag nöjd, sen kan ni göra vad ni vill med lägenheten och allt annat. Min praktiska mor, galghumorns mästare -när hon sätter den sidan till- som alltid låtit tangon och dansen ha en central plats i hennes tillvaro, hade talat. Och jag tror fasenimig att det var viktigt för henne att förmedla sin önskan medan hon kunde. Medan hon fortfarande kom ihåg var hon bodde och vilken adress som var hennes.

Livet är märkligt. Nu börjar man hamna i det statdiet då ens egen morsa funderar över att få åldras med värdighet. Det gick fort! Men jag är samtidigt lättad över att det faktiskt finns kommuner som har tagit de finsktalande invandrarna på sådant allvar att man faktiskt har inrättat anpassade boenden efter detta och att man tar till sig att språket är bland det första man tappar när minnet sviktar. Och att detta är melodin för framtidens äldreboende i allt större utsträckning.

Om ca en månad åker jag på äldreriksdagen i stockholm. Skall bli spännande att se vad som finns angående det här på agendan.

Mamma böt emellertid ämne och övergick till att berätta att hon hade mailat lite med en karl på nätet, men hon ville inte säga vem det var. Hon såg bara lite lurig ut. Sen gick hon över till att prata om sin förestående finlandsresa och planer inför sommaren och ... tja, vår kära mor sitter inte still i onödan och vistas inte mer än hon behöver på hemmaplan; vi vet sällan var vi har henne, än är det härryda, eler svenljunga, sen är det borås, sen är det finland och bulgarien och grancanaria och jag vet inte vad.  Så just för dagen behöver jag nog inte oroa mig för hennes demens eller kommande ålderskrämpor. Hon har ju för tusan inte ens gett upp hoppet om att en vacker dag hitta en livskamrat, så hon tänker nog inte bli gammal och dement i första taget tror jag... men när den dagen kommer så vet jag vad hon själv ville medan hon kunde tala om det. På något sätt känns det väldigt tryggt, trots allt!

En liten privat uppdatering skall jag bjuda på, fast att det är privat som fasen. Ni som läser frekvent anar säkert att det har varit en liten berg-ock-dal-banatid hos oss. Och, jo, jag behöver verkligen inte ha PMS för att dippa rejält. Eller för att gå upp i humör igen. Det räcker att allt faller ihop och sen faller på plats. Så har då skett under senaste veckans tid.

Nu minns grälet mellan barnen som får grannen att öppna vår ytterdörr och skrika att vi skall hålla käften? Säkert som amen i körka, samtalet från hyresvärlden kom ett par dagar efter. "Det här funkar inte". Nej, jag höll med. Huset är för lyhört, helt klart, och vi som bor här vägg i vägg har för olika krav på varandra som ingen av oss vill eller kan ställa upp på. Det går inte att bo vägg i vägg när den ena familjen inte klarar adhd-utbrott, och vill ha tyst dagtid; samtidigt som den andra familjen vill ha tyst nattetid, inte uppskattar att någon går runt sena nätter, och har svårt att anpassa sig till att ha en hel (bokstavlig) kennel över huvudet just för att alla ljud växer så katastrofalt mycket när allt annat är tyst.

Så vi var helt överens. Men fy tusan, att hitta något nytt boende som matchar vårt behov:

"INGEN granne vägg-i-vägg" kändes inte som ett litet krav såhär i vårtider, då många flyttar, fastigheter som står tomma går till försäljning eller hyrs ut till turister under sommarhalvåret.

Jag insåg att alla andra krav är helt underordnade. Det behövde inte finnas ytterväggar, typ, bara det fanns tak och fanns det inget tak så kunde vi nog klara oss utan det med. Finns det bara ett utedass och en brunn på gården så klarar vi oss. Så länge det inte fanns grannar så kunde vi acceptera precis vad som helst!

Varför vill vi inte ha grannar? Helt enkelt för att vi inte vill störa någon annan. Våra utbrott låter, men är inte farliga. Men att be någon med adhd att dämpa sig, eller att inte bli så arg, eller att inte provocera, eller att inte gå upp i taket, att inte riva inredning (nu tog jag i mer än vad som är rättvist i hans fall) etc, etc, etc. är som att be en blind lära sig se. Det där är det inte många som förstår, inte ens inom den proffessionella vården, eller i skolsystemet; där man inte sällan ser olika åtgärdsprogram som innebär att individen skall förändra sin personlighet för att man skall lyckas med vården; ISTÄLLET för att ordna omgivningen och hitta olika strukturer som innebär att individen kan fungera under de krav som omgivningen ställer. (Världen måste inte vara fyrkantig!)

I vårt fall kan vi inte begära -enligt mitt sätt att se det- att han skall vara tyst, att vi andra inte heller skall vara tysta: utan vi får helt enkelt ombesörja att vi inte bor så att vi stör någon annan, så att han kan få ha sin tonårsutveckling i fred som den är utan att behöva uppleva upprepade misslyckanden hela tiden. ("=nu skrek du så grannarna stördes igen"). Tids nog lär han sig att behärska sitt humör, han har redan gjort underverk de senaste åren, så det finns ett mycket gott hopp i hans fall. SJÄLVKLART har sonen anklagat sig själv för det här, tillika dottern; och visst det har ställt oss allihop i en jädrigt svår sits; men summasummarum, det här handlar mer om omvärldens oförstånd än om dem. Häng mig om ni vill!

I vilket fall som helst så, universums krafter är goda, ibland får man precis det man behöver. En god vän -utan vetskap om vår sits- som jag inte mött på ett tag berättar om brodern som köpt deras uppväxthem och att han inte vet om han skall bygga om det till tvåfamiljshus eller hyra ut det som det är. Jag säger förstås att jag är intresserad om det blir till uthyrning, och ett par dagar möts vi i huset. Fastighetsägaren beklagar att det är nergånget och berättar för oss vad som skall åtgärdas innan någon kan flytta in, vilka upprustningar som är på gång på utsidan etc. Och det var ganska stora förändringar, som egentligen inte passade oss, utan vi gillade det precis som det är, med bara lite ny färg här och där. Jag tror att han var överraskad, vi noterade inte en endaste brist någonstans egentligen. "Åh, titta där, vilken underbar hall, titta på den här väggen, om man gör såhär får man fram det andra och oj vilket rum, syns att mattan rest sig och måste bytas ut, den var ju underbar". Han verkade klia sig lite i skallen, tror inte att hyresvärdar är vana vid att visa nergångna hus som inte rustats upp sedan 60-70-talet och att nya hyresgäster försöker förhandla NER upprustningen? (snälla, byggt inte ut badrummet om vi kommer överens, vi gillar det som det är; det gör inget om det är litet, och vi vill ha kvar den ingången till köket) etc.

Ett par dagar senare tar vi med barnen och går igenom med fastighetsägaren igen. Och de gör förstås likadant. Dottern kikar på kökstapeten. Lägger huvudet på sned med en kritisk rynka i pannan. Jag ser att husägaren iakttar henne och jag börjar skratta för mig själv.

-Vilket år tror du att den är ifrån? säger jag till dottern.

-Nja, sa hon. Det var precis det jag undrade, svarar hon.

-Det såg jag väl, svarar jag, och vänder mig till husägaren och förklarar att hon är lite miljöskadad.

-Jasså, säger han, jag trodde att hon kanske inte tyckte om den. Dottern spricker upp:

-Men den är ju hur fin som helst!

Och visst var den. Mummys girl! =)! *skratt*

Vi tar ett varv på övervåningen. Barnen går rum. Diskuterar väggar, färg och golv, samt metoder och ser att det är såna vävtapeter som mamma har. De gör snabbt upp om vem som skall ha vilket rum. Den lilla får anpassa sig efter dem, det styr vi vuxna upp, då det största rummet som blir hans ligger mitt mellan dem (skönt att inte ha dem vägg-ivägg). Vi kollar av lite med barnen, vad tänker ni, vilka färger skulle ni vilja ha och tja, det var raka rör, det tar alla ungerfär 3 minuter att komma överens och uttryucka vad man vill.

Fastighetsägaren ser lite frågande ut, men säger:

-Det var ju enkelt det här, alla verkar nöjda?

Och det är vi. Om ett par månader har vi ungarna på samma våningsplan.

Ett RIKTIGT K.Ö.K, med köksluckor i lackad TEAK (!!)

KÖKSSKÅP I MASSOR

Ett VARDAGSRUM

Och jag får ett ARBETSRUM

Inte bara en, utan Världens finaste största HALL, vi kan ha danskurs där.

och inte minst.

EN TRÄDGÅRD där man kan gå ut utan att riskera att känna sig i vägen för någon annan.

OCH! Jag har ca 500 meter till lokalen därifrån. Kan det bli bättre??

Heaven, here we come!

Ps. Hm. Måste jag?? *tar sats* Åkej då.

Tack kära ungar för att ni bråkade som f*n den här dan.... *blinkar och skrattar* Inget ont som inte för något gott med sig! 

MEN VAD NI ÄN GÖR, GÖR INTE OM DET OM NI ABSOLUT INTE MÅSTE! *Love peace and understanding*

Bilden lånad från sidan gamla vykort

Jag kom till Sverige under mitten av sjuttiotalet. Via omvägen köpenhamn där jag växte upp, ville min mor samlas upp med sina syskon som flyttat till Sverige direkt från finland. Jag är född i danmark, då min mor emigrerade dit tre veckor innan jag föddes. Jag har säkert nämnt att jag är döpt efter en jeansbutik och därmed är överlycklig över att jag inte heter Wrangler eller Levis? Kan väl säga att det är mer tur än skicklighet att Gittes jeansbodega var ett flicknamn och inget annat *skratt*. Mor kunde nämligen inte ett ord danska när hon flyttade dit, men för rättvisans skull kanske jag skulle tillägga att hon inte kunde många fler när vi tio år senare drog över sundet till Falkenberg. Men det är en annan historia, den låter jag bli att dra. I varje fall nu.

Nåja, så kom det sig att vi kom till Paradiset Sverige. Där lägenheterna var stora och ljusa, hade lika många rum som familjemedlemmar, och inte bara hade toalett i varje lägenhet, elektrisk spis eller BÅDE rinnande kallt och varmt vatten (  man bara skruvade på en kran så kom det SKÅLLHETT vatten utan att man behövde koka det själv på gasspisen!!), utan även BADKAR! Ingen fukt som klättrade på väggarna, som vi liksom varit vana vid från Nörrebro, där vi växte upp på Rantzausgade, i en fastighet som sådär en tio år senare eller så, revs i sin helhet. Och inte fick man stå i skamvrån i skolan, inte fick smaka på linjal över fingrarna (Stort tack hr Mogensen, jag har fortfarande ett snett långfinger som minne av dig, från den gången-du-vet) om man varit olydig/skrivit med vänstern/ och matlåda behövde man inte heller ta med sig... Och gemensamma GRATIS tvättstugor! Bye-bye alla möntvask, där det väntades i timmatal på att tvätten skulle bli klar! Jag vet inte om ni förstår vilken skillnad det var... Fast jag vill ändå säga att uppväxtåren i köpenhamn var oerhört berikande på många sätt som inte kan mätas i materiell standard; det finns värden man aldrig har lärt sig att införliva i Jantes farvatten, lagomlandet Sverige, som jag är tacksam över att få ha upplevt då det ger mig en referensram som jag värnar om!

Snett bakom skogen fanns något mer. Det fanns ett stort himmelrike. Det stavades WESSELS. Och där fanns det baske mig allt man kunde tänka sig. På ett sätt så var det inte så svårt egentligen att komma till Sverige på den tiden. Mor hade ju jobb, så dagarna efter nyckeln sattes i vår ytterdörr för första gången, (bostadsbrist, vad är det? Fanns inte på den tiden, några tusenlappar så var bostadsrätten vår och där bor mor än idag). Redan efter ett par veckors visste i sverige fick hon sin första lön och kampen mot en värdig vardag, ett fullgott hem med möbler och allt vad där hör till kunde ta sin början. Alla som kom till sverige under den här tiden minns säkert hur det var att lämna alla sina minnessaker i ett annat land men att framtiden var ljus ändå? Och att vi inte var ensamma så hade vi på något sätt ändå varandra och utanförskapet i sig; föddde ändå en gemenskap. Kanske har ni läst Svinalängorna? Bortser jag från den centrala beskrivningen av alkohol och dess verkan på alla som lever omkring alkoholens verkan; som jag inte växt upp med på det sättet sedan vi kom till sverige, och inte kan relatera till heller så finns det ändå en stor faktor att känna igen. Många detaljer. det var så det var, så det kändes och så det upplevdes och vi är nog många som upplever även detta gemensamt? (Men nej, jag lovar: vi bar inte kniv, vi drack inte hembränt ur dunk, det festades inte, inga onyktra papper hemma hos oss -inga andra pappor heller för den delen- eller liknande, men fördomarna mötte vi förstås massor utav under många år framöver, ända tills den dagen vi nästan över en natt betraktades som "nästan svenskar").

Varför berättar jag det här? Kanske för att försöka skapa en liten bild av hur det ändå känns att komma från en helt annan materiel standard, ett helt annat sätt att se på konsumtion, och en helt annan verklighet överhuvudtaget. Bara det här att kunna ta sig till en stormarknad som innehöll allt, istället för små butiker utmed bokvarteren, eller till små irma-butiker/superland/kvikkly etc var något helt nytt. Att kunna gå i en affär som rad efter rad efter rad presenterade, inte tio sorters tvättmedel utan hyllevis med olika varianter och märken

som gjorde det helt omöjligt att välja.

I lysrörsljus som lyste upp allt.

Allt var vitt eller ljust och redan på den tiden exponerades av ljus. Tja, det var något helt nytt. Och en liten föraning av himmelriket, visst måste det vara så det är? Och vi hade då den stora turen att bo bakom skogen av Wessels och kunde gå dit precis varje dag om vi så ville. Och det ville vi förstås oftast. Att storhandla är å andra sidan inte så lätt när man saknar bil, eller hur?

Och där blev jag kvar även när Wessels blev Bra Wessels, och när det blev B&W och senare när det till sist övergick i KF´s ägo och blev Coop, senare skulle hetat Robin Hood (fast det blev aldrig av att det bytte namn på riktigt i falkenberg, det var bara meningen ett tag) och sedan blev det Coop Forum.

Sen gick åren, spelade ingen roll att jag flyttade långväga. Jag styrde bilen mot mitt gamla Wessels. Förlåt Coop Forum. Som jag fortfarande kallar för Wessels. Av gammal ohövdad vana förstås. Tills jag träffade sambon som skaffade Ica-kort. Och som oftare tagit över det här med att handla eftersom jag för länge sedan har tappat min barndomsförtjustning för stormarknader.

Men, vad jag egentligen ville komma med med den här långa meningslösa bakgrunshistorien, som faktiskt var roligare att skriva än att jag tror att den är att läsa, är att jag inser att jag skall försöka återfå lite av konsumentmakten i den här familjen och försöka hitta en jädrans massa bra argument till varför vi skall gå över till KF. Inte minst för att historiken tilltalar mig oerhört mycket. Se ex den här tidsaxeln över kf´s historia.

Titta här:

"1921: KFs margarinfabrik i Norrköping startar. Kartellen sänker sina priser från 2,70 till 1,90 per kg.

1922: KF förvärvar Kvarnen Tre Kronor i Stockholm. Kartellen sänkte priserna trots höjda råvarupriser.

1924: KF köper Vår Gård i Saltsjöbaden för utbildning av anställda. KF inrättar eget arkitektkontor.

1926: KF förvärvar Svenska Gummifabriks AB Gislaved.

1927: KF föreslår regeringen att införa registreringsskyldighet för kartellavtal.

1931: Lumafabriken startar glödlampstillverkning, vilket får glödlampskartellen att sänka priset på en lampa från 1,35 till samma nivå som Luma, d.v.s 85 öre."

Vad jag är nyfiken på nu, är om man fortfarande arbetar aktivt och SERIÖST utifrån konsumentmakt, solidaritetsfrågor, etc, etc, etc, idag eller om det är som mycket annat, spel för gallerierna för att föra konsumenter bakom ljuset och få dem att tro på att det finns en bakomliggande tanke och verkan, som i själva verket genererar intäkter och vinster för bolaget. Det skall jag baske mig försöka se om jag kan hitta något, om det forfarande finns en IDEOLOGI i botten. Visst låter det spännande?

Btw. Min bojkott av Coca-cola-produkter går utmärkt.