Ibland är det bra att röja lite extra. Hittade en påse med gamla dekorband som jag nästan helt hade glömt bort. Skulle ju gå igenom dem men oj, hamnade de i skåpet? Där låg de och väntade sedan lång tid tillbaka, men nu är det gjort.

De ligger på tradera om någon är sugen på att piffa upp med lite allmoge och folkloreband. Självklart från gamla lager.

Det här är tyvärr nerklippta stumpar. Går förstås att sy ihop om man är fingerfärdig, men jag antar nästan att de varit avsedda för kökshanddukar och förkläden, eller varför inte byxnederkanter.

De två översta är klockrent 70-tal men sedan blir jag osäker. Satte från 50-tal, men de kan nästan vara äldre ändå någon utav dem. Hur fina som helst! Tyvärr är bilden lite dov, den översta är onekligen verkligen bright70-talsorange och nästa är jeansfärgad, en stump JEANS-resår från 70-talet.

Gässen, änderna eller svanarna eller vad det nu är, är hur fina som helst. Dessa två nedanstående bilder är lite längre längder ej nerklippta.

Här kommer faugla´na i annan färgställning.

En sak till som jag inte gjort på länge, och det är att köra tradera med full koncentration och frenesi. Det blir kommande åtgärd att vidta, så jag gjorde en liten smygstart med morgonutgång på auktionen.

Tror att jag tröttnade när det liksom blev viktigt med måndagsutgångar och kvällsutgång så det tänker jag strunta i framöver. De kommer ut när jag har tid att lägga ut dem annars blir det inte av.

Idag hoppas jag att hitta en påse med gamla plasthyllbårdband som jag skall gå igenom och kontrollera skicket på.  

Det här året betydde Björn Afzelius mycket för mig. Danska Nätter och Exil hade gått varm på skivspelaren om och om igen, och jag kunde dem fullständigt utantill. Om man så hade väckt mig mitt i natten och belyst mig med en tusenwattslampa mitt i plytet och väst mellan tänderna:

-Hurdan är San Fransisco?

Då hade jag svarat per omgående och direkt: "Dimmig och dan!". Eller nått. Tja, alla vet ni förstås  att det är ett påstående ur låten The American way, beskrivningen av Leroy Hendersons -en vanlig tvåbarnsfars- sista tjugo minuter i livet.  

Om våren 1985 blev lyckan stor. Då släpper han, gurun i mitt liv, stjärnan på himlavalvet, the-one-and-only Afzelius HIMSELF, (jaja, med världens bästa grupp Globetrotters förstås!) sin nya skiva NIO LIV och trot eller ej. Den var absolut fullkomlig. Fick tidigare album att blekna och damma bort i skivhögen. Det här året behövde jag ärligt talat bara fyra plattor i min samling och den här var en av dem. (Marillions Fugazi, som kom året innan, måste också nämnas förstås. Ett absolut måste denna tid, ochså en skiva av världsklass om ni frågar mig, forever and ever och jag spelar den än idag!).

Jag fick dessutom tillfälle att se honom två gånger detta år.

Dels en utomhuskonsert i Falkenberg på klitterbadet. En härligt varm och solig eftermiddag, där mysfaktorn var enorm. Folk bredde ut sina filtar i gräset och såg honom snarare på avstånd och trängseln var väl inte så stor, eller så var det området som var stort. Vi var en liten flock som höll oss där framme som inte ville missa en ton, inte en mimik, inte en tåviftning och vi sög i oss varje textrad som om vore den sjungen för oss. Det var en helt okej konsert. Men senare samma år gick det av stapeln igen, den här gången en kvällskonsert i Nöjesparken i Varberg.

Den här kvällen är en av mina stora stora musikminnen som jag någonsin fått med mig, faktiskt håller den än. Dessa år vallfärdade jag på ett större antal hårdrockskonserter, det är ju trots allt metallens guldår också, men just det politiska budskapet talade till mig redan då; om som jag var delat på två, "one part for party and one for the real life". Teaterintresset stod också i focus för mig denna tid, samt det faktumet att hm... övrigt osunt leverne gav livet en liten extra guldkant om man säger så. Men det tänker jag inte orda för mycket om.  Det finns nog ett och annat som får förbli min egen lilla hemlighet. Nåja.

Jag stod förstås samlad längst fram i Nöjesparken, tryckt mot scenkanten och återigen ville jag inte missa en endaste händelse på scen. Och där fick jag sällskap av betydligt fler vid denna konsert än jag fått tidigare, för den här gången var det trängsel och publiken sjöng ljudligt med, tändarna viftade i mörkret och att jublets nivå inte fick taket att lyfta är ett under. Da shit. Da feeling. Da memory. Det var helt underbart och fantastiskt suggestivt på alla sätt och vi. De var bäst i vanliga fall, men den här kvällen hade de verkligen publiken med sig och det var som om alla vibrationer fanns kvar i luften och svetten hängde tung.

I slutet av konserten går någon från musikföreningen/musikfiket upp och tackar av bandet med varsinn bukett rosor. De tar emot den och vi, publiken, deras fans, står där och väntar på ett extra nummer. Då tar -om det var gitarristen- en helt overkligt märklig vändning, går fram till mig (!!! ) och sträcker fram buketten precis framför mig. Någon bredvid mig försöker roffa åt sig den, jag står som ett fån, men han rycker undan och sätter den precis framför mig igen. Jag möter hans blick och han ser mig verkligen verkligen in i ögonen och jag förstår då att oj? Det var JAG som skulle ha den??

Jag blev så ställd. Men glad. Men överlycklig. Men lyckligast i hela världen? Det här är faktiskt en av ytterst få rosbuketter jag någonsin har fått, men som ni säkert förstår finns det ingen annan som kan mäta sig med den här heller. Jag torkade den och hade den kvar tills bara för något år sedan då den var så torr, så brun och så skör och smulande att det inte fanns något att be för. Det var en stor sorg men den gick bara inte att spara längre.

Efter konserten gick jag ut mot garderoben, helt rosig och dan, när jag sprang på Cronheim och ytterligare en musikaktivist (Carina hette hon).

-Går du nu? minns inte varför men jag hade något skäl

-Men du måste väl följa med backstage och säga hej i varje fall? Sedan drog de med mig ända in i deras loge, där Afzelius antingen torkade av sig eller sminkande av, och några ur Globetrotters hade öppnat sig en öl. Hallå, där stod jag med min bukett rosor och jag kände mig allmänt pinsam. Men jag fick i varje fall fram och ta i hand och presentera mig för Afzelius själv och vände jag mig mot blomstermannen, höjde buketten, blinkar och tackade varmt, och berättar att jag blev jätteglad. Och tror ni inte? Jag rodnar. Vilket jag aldrig annars gör!

-Synd att du hade bråttom, säger en från musikfiket; för vi pratar just om ifall vi skulle gå ut och ta en öl så fort vi är klara.

Jag beklagar detta, åh, gud vad jag hade velat följa med. My dream come true, liksom. Men det känns inte som om det var läge att byta planer sådär helt utan vidare så jag önskar alla en trevlig fortsatt kväll och på rosa moln går jag på dunkuddar vidare och nästan springer hem för att hänga min bukett på tork.  

Ah. 1985. Vart tog du vägen?

Men en sak förstår jag bara inte.

Jag var långt ifrån ensam om att lyssna på Wiehe och Afzelius (och globetrotters) då.

Vart tog ni vägen sen? Ni vet, då på den tiden var solidaritet ett vardagsord, och herrarna bidrog absolut till det.

Men?

Vad hände sen?

Vi skulle ju förändra världen? Minns ni det?

Jag var dagboksskrivare under hela min tonårstid och även före det. Meningen ovan är mitt gamla mantra som jag har våndats över igen och igen och gång på gång och ibland när jag tar fram mina gamla dagböcker, som jag har kvar, så inser jag att det faktiskt är precis likadant idag och att jag inte är särskilt mycket annorlunda i det avseendet när det kommer till det ämnet. Vi säger att vi lyssnar på ungdomar och att vi vill veta vad de tycker, men när de beskriver sin värld så översätter vi den ändå till vår egen uppfättning. Är det inte korkat egentligen så säg?

Det här kom att bli ett ämne för mig och Mikael Hallberg igår. Mikael är Ledamot i kommunfullmäktige i Falkenberg för mitt parti.

Nu är det på sin plats att jag viker ut; det här är inte en politisk blogg. Men jag är en politisk person, så att jag ständigt kommer in på politik är ounvikligt, då allt enligt mitt menande är politik. Även det faktum att vuxna inte tar in ungas verklighet i sin politik, och låter dem föra sin talan. Tror fasen att ungar inte behöver/vill/orkar engagera sig idag, det är ju ändå ingen som lyssnar? Än en gång. Vuxna inte bara fattar nada, de är dessutom idioter, i det här avseendet om du frågar mig. Det finns idag två skitduktiga partier på det här och det är piratpartiet och sverigedemokraterna, och det står vi och ser på? Vi skänker bort alla arga ungdomar som har tröttnat på hur tillvaron ser ut idag, men vem tar hand om alla världsförbättrande positiva och kreativa krafter? Inte många om du frågar mig.

Så ur vår dialog om normalitet -Mikael, jag dömer dig till icke-normalitet, så andas ut! *asg*- (och det gäller flera av er andra med som deltog i dialogerna igår, tack för goa skratt! Man kan aldrig skratta för mycket!! När tillvaron suger bryter skratt eländet på ett väldigt effektivt sätt!).

Kontentan blev att mitt huvud är fullt, och vi har slängt ur oss ett par tankar och jag går runt och funderar över hur man lägger upp saker och ting praktiskt. Jag kan inte hjälpa det. Det är mycket mycket roligare än att diska!

Jag har kollat av tanken med min dotter, och hon köpte den. Eftersom hon faktiskt är en ganska sund tänkande individ, så känns det ändå inte som om våra tankar är helt idiotiska. Trots att vi är vuxna!

när facebook finns? Åh jisses, alla ni som inte möter mig där slipper en hel del, för det är och förbli min lekplats. Jag blir som fjorton igen, jag lovar! På gott och på ont.

Idag sitter jag här med facebookbakfylla, och huvudet känns både tungt och fullt (av av kreativ tankeverksamhet!) trots att jag inte drack en dropp igår.

Fastnade i ämnet normalitet och det blev några inlägg om det och många härliga roliga svar fick jag. Till sist kom jag fram till att jag minsann tycker att det normala i själva verket är såväl trist, tråkigt och jobbigt, och att det dessutom är till men för hela mänskligheten, faktiskt ett hot mot det samma. Inget jag sörjer direkt med andra ord. Men samtidigt för att vara lite allvarlig mitt i det hela, så är jag samtidigt lite frustrerad över utveckningen vi har idag. Det som betraktades som en avvikelse inom normalvariationen diagnosticerar man idag. Jag är säkert ett urexepel på detta själv. Hade jag varit ung idag hade jag blivit diagnosticerad, absolut ingen tvekan. (Den dagen jag utreds får jag säkert en diagnos idag med!). Men eftersom man inte hade dessa diagnoser då, så har jag fått leva mitt liv som normal, dvs, nackdelar; inga hjälpmedel som kanske behövs, inga insatser etc, etc, etc. Men samtidigt har jag aldrig behövt avskräcka en arbetsgivare med ett litet tillägg; "by the way, jag har förrästen en liten diagnos också". Dvs, ett papper som förklarar varför jag är som jag är, istället för att jag sätter ord på det och förklarar hur det märks för andra; ex så berättar jag alltid i en anställningsintervju att jag alltid är tio minuter sen, (en stor fördel för det är svårt att slå mig i huvudet med det sen om man en gång har accepterar det) och det har man hittills köpt. Jag säger också att jag inte viker i en diskussion utan att säga vad jag tycker: att jag inte söker konflikt men att jag inte undviker det när det uppstår, och att jag har en avvikande konfliktinställning, då jag faktiskt uppskattar bra konflikter. Det har man sett som en styrka många gånger. Men skulle jag helt plötsligt kalla det vid en diagnos, hur skulle man uppfatta det då? Tåls nog att tänka på? Vissa av mina avvikande sidor har varit mina styrkor många gånger, men om sidora helt plötsligt finns för att jag är defekt, blir det fortfarande en styrka då?

Sånt här kan jag inte riktigt släppa. Är diagnoser bara av godo? Om någon undrar, javisst, det finns barn med diagnos i min närhet, så rent personligt är ämnet inte nytt.

Nu blev det här ett annat ämne än jag tänkt -igen. Så jag lägger ett till. För diskussionerna på facebook ledde till något helt annat, men började i diskussionen normalitet. (Jag älskar by the way Eric Homburger Erikssons definition av normalitet, skall försöka hitta den en dag och återgå till att diskutera den).

Annorlundaskap är något man har med sig alltid. Invertes. Att aldrig kunna liksom riktigt sätta fingret på något verkligt skäl till att man inte riktigt känner sig som andra, men ändå känna att; "vaddå varför uppfattar jag aldrig samma sak som alla andra, och varför funkar jag inte som dom?"

Jag har väl alltid kunnat glida lite och komma undan med mycket. Och det finns ju alltid hundra olika skäl.

Ett skäl har ju varit att jag har flyttat som jag har gjort som barn, och bytt land dessutom. Att jag är lite köpenhamnspräglad, jag lovar, när jag är där känner jag mig i stort sett aldrig som en avvikare. Varför då? Kanske för att människor är lite mer laidback där, och för att det som avviker är normalt och för att man i en mängd med individuella avvikare aldrig avviker ändå? Där är liksom inte heller tid samma dygd som här, utan den som kan ta till vara på utförandetid och göra något mer extravagant än de som faktiskt håller sin tid minutiöst har andra egenskaper som ofta uppskattas. Att tänka utanför ramen och den föreställda normen uppskattas också där. Men inte här i Sverige. Och i Köpenhamn är det till och med NORMALT att plötsligt diskutera livsviktiga frågor med främlingar som man råkar stöta på. Man blir i varje fall inte betraktad som "kocko" om det sker, utan ett sånt samtal kan man gå stärkt ifrån i ömsesidighet och inte som här, där man känner sig som en våldtäcktspersonlighet om man råkar tilltala någon villt främmande person. 

Att jag inte kommer i tid på mornar har jag ju hundra olika skäl på och som jag tidigare beskrivit så kan man fostra en chef på några månader så att han förstår att det är lättare att ändra sin egen uppfattning om punktlighet än att ändra på individer som inte klarar att komma i tid. (Det finns ALLTID ett gott skäl).

Vidare har jag ju en mor som inte går av för hackor och som inte heller alltid har alla hästarna i stallet om man säger så. Eller pommesfritten på tallriken. Eller som inte heller passar in. Någonstans.  

Man är ju liksom bara som man är när man inte är som man ska, ungefär. Och jag har ju fler skäl som förklarar och förklarar och förklarar och människor har väl alltid betraktat mig som lite "egen". "Äsch, det är ju bara Gitte, hon är sån" har jag ju hört någon gång. "Hon är sån", är faktiskt ett jättegott betyg som jag egentligen trivs ganska bra med. Det innebär att människor faktiskt tycker om mig som jag är fast att jag inte passar in i alla mallar som finns. Dessutom har mina ultravaganta egenskaper faktiskt varit himla bra många gånger i lönediskussioner, det finns liksom aldrig någon som har ifrågasatt varför jag skulle vara värd lite högre lön, än jag får och det är ju inte heller helt dumt. Trots alla mina missar och tillkortakommanden, för det jag gör, gör jag faktiskt bra. Det är väl allt det där som jag INTE gör som jag faller med (heureka! har vi hört det förr?).

På en punkt blir jag dock som en tiger. Kalla mig aldrig för tidsoptimist. För det är jag inte. Jag är inte nonchalant med varken min egen tid eller någon annans. Jag kan bara inte göra på annat sätt än jag gör! Det är en brist hos mig, inte något jag kan lära mig av med, inte något jag kan påverka och inte något jag rår för. Så är jag sen när vi skall ses, så är det inte för att jag inte respekterar dig eller din tid. För det gör jag. Kommer jag tio minuter sen är jag olyckligast i världen, och jag sopar mer än gärna marken där du går och strör palmer bara du förlåter mig. Ändå, så har jag inte förutsett att jag inte skulle få igång bilen, att barnen skulle lämnas på vägen, att det skulle vara en traktor mitt i trafiken, att jag inte skulle få en parkering, att jag inte skulle hitta parkeringsmätaren och att jag inte hittade parkeringen tillräckligt nära vår mötesplats för att min tidsekvation skulle gå ihop. Senaste halvtimman har jag förmodligen stressat som en iller och mått allmänt skit och vrålat åt alla som varit i vägen för min framfart. Så tro inte att jag kommer lugn och sansad och bara har skitit i att du väntar på mig, för det är så långt från sanningen som det går att komma.

Så, nu skrev jag långt igen, fast jag hade bestämt mig för att INTE göra det framöver.

Och jag hade kunnat skriva mycket mycket längre, men jag stoppade mig själv här.

Idag har jag hittat bloggen adhdkvinnors blogg.

Den tänker jag läsa med jämna mellanrum nu.

Tänk om jag faktiskt inte bara är bohem och lite annorlunda utan faktiskt försöker få ihop en tillvaro utan vetskap om att jag har ett funktionshinder? Jag har jobbat i många år med personer som har neuropsykiatriska funktionshinder, men ingen är väl så blind som den som inte ser sig själv? Det kanske inte alls är en slump att jag tycker att det är enkelt att jobba med just den här målgruppen och anser att det är megasuperlätt att förstå och bemöta samt få relationer med människor med aspergers och adhd? (I själva verket tycker jag ju att det är oerhört mycket svårare att få detsamma med normaler...tyvärr. Personer med npf har oftast väldigt mycket mer att komma med när det kommer till kritan. Jag älskar att umgås med människor med specialintressen och som ägnar sig åt annat än gardinjämförelser med grannen).

Tja, som jag skrev har jag katalogiserat papper och hur mycket merjobb blev inte det då?

När någon tidigare frågade efter ett papper kunde jag peka med hela handen:

-"Ligger i högen till höger om datorn, eller i högen ovanpå skrivaren, eller i högen under högen som ligger under tapetboken".

Det var enkelt.

Den som ville ha ett dokument kunde hitta det SJÄLV!

NU? Hur blev det?

Jag har haft fram pärmar tre eller fyra gånger idag.

Eftersom BARA jag vet under vilken flik det ligger, jag är livrädd för att någon skall ändra ordningen i min bokhylla, för att ingen skall få hybris av att leta reda på vilken pärm vilket arkiv ligger i som innehåller rätt flik, så måste jag dra fram RÄTT pärm, och visa pappret, låta det ligga så länge det andvänds och sen måste JAG ställa pärmen på rätt ställe igen så min nyvunna ordning inte ruckas.

Gah! Det var enklare att säga "lägg nu tillbaka papperna i samma hög på samma ställe igen".

Så du som har tänkt skapa ordning. Gör det inte. Det är bara merjobb för DIG!

Har suttit och bloggsurfat på inredningsbloggar en stund och drömmer mig bort.

Jag önskar mig ett eget hus jag med! Åh, vad det vore underbart! En vacker dag; en tid skall komma och jag hittar det jag söker och KAN förverkliga det. Det är jag säker på. Men än så länge får jag sitta och drömma mig bort!

Jag har inte så stora krav. Tror jag?

På önskelistan finns:

*en liten farstu eller veranda. Gärna gisten och skev.

*en vedspis i köket

*Vattenpump på gården

*utadass. Ett absolut måste. Jag MÅSTE ha ett UTEDASS!

*ett gammalt kök.

*absolut viktigt; En RIKTIG BASTU! Av finsk modefjong och kvalisort.

DET är mina krav. Sen får rummen vara stora eller små eller många eller få, precis hur de vill.

Mitt kök skall vara glatt. Och varmt.

Där vill jag ha den här:

Den älskar jag. Har den som fond i köket idag, och den är en fullträff. Man blir lika glad varje gång man ser den, dvs inte bara jag.

Tapeter har en stor inverkan på humöret, fast att de sitter där och bara finns i bakgrunden och skymundan, bakom tavlor och hyllor och annat smått och gott.

Kanske betyder de mer än vi tror?

Man tänker egentligen allt för sällan på hur stor inverkan de har på en? Poff! Så går man in i ett rum och väggen har talat och jag får oftast känslan direkt: är det en plats att trivas på eller ej? Attacken överbemannar en utan att man kan värja sig för den; och det är just så tapeter sitter obemärkt och verkar som en lisa för själen, som en undermedveten träffsäker pil rätt in i solar plexus.

Lite typ; visa mig vilken tapet du gillar och jag skall säga dig vem du är... *skratt*. Fast nu kom jag av mig igen och kom in på något helt annat. Tapetfilosofiska funderingar tar jag en annan dag.

Vid mitt mat/fikabord vill jag ha den här:

I min hall vill jag ha den här:

I mitt gästrum vill jag ha den här:

I min läs och myshörna vill jag ha den här:  

Ja, tusen olika blommor vill jag omge mig med! Man kan inte få nog av varma härliga färsprakande underbara blommor, speciellt inte nu under den mörka årstiden.

Tapeterna har jag ju. Men huset har jag baske mig inte än. Men drömma får man!

Tja, jag kan inte hjälpa det. Ilskan över hur samhället utvecklar sig idag ligger ständigt på lur, redo att blomma ut i full kraft. Som en sovande tiger ungefär. Nu är jag återigen väldigt väldigt ilsken och arg. Som vanligt, så fort vår nya omänskliga politik kommer till uttryck.

Svartfötterna visar sig igen, den här gången så tydligt att till och med försäkringskassans egen generaldirektör går ut med ett väldigt tufft kritik över hur vår sittande regering löser frågan.

Adriana Lender! Du är dagens hjälte.

Vad skönt att någon från er tar täten och inte bara gör som alltid, "lyder order från högre instans".

Notera att:

*Försäkringskassan räknar med att 50 000 personer lämnar sjukförsäkringen nästa år på grund av att de helt enkelt fasas ut i och med de nya reglerna

*Samtidigt tror inte Försäkringskassan att alla kommer att klara av att arbeta. Tidigare erfarenheter av den här typen av samarbetsprojekt med Arbetsförmedlingen visar att bara omkring 40 procent klarar av att gå vidare till ett jobb eller studier.

*Adriana Lender vill därför att de 50 000 personer som det handlar om ska kunna bedömas efter de gamla reglerna om sjukersättning.

VÄL RUTET!

* Effekten skulle alltså kunna bli att flera av de här personerna faller igenom och blir sjukskrivna igen efter kort tid. Och för drygt 2 000 av dem finns ingen ersättning alls eftersom de inte längre har någon sjukpenninggrundande inkomst.

– Om de inte klarar av sin situation när de går över till Arbetsförmedlingen och kommer tillbaka till sjukpenningen finns det ingen möjlighet att betala ut sjukpenning till dem. Då är den noll, säger Adriana Lender.

(punkterna är hämtade från Dagens Eko, länken som finns ovan under ordet Kritik).

Vi går snart in i en valperiod.

Jag vädjar er alla att fundera över hur mycket lidande ett par extra hundringar i plånboken får kosta.

Vill vi verkligen ha ett klassamhälle med djupare klyftor än idag?

JAG är inte beredd att gå över lik. Är du?