Nu har jag varit inne hos Persil och läst, och blivit sådär lagom laddad igen, men den som sitter bakom skärmen är absolut inte den vanliga "Struliga Gitte", utan "Koll-På-Läget-Gitte" och vet precis hur allt ligger till egentligen. *asg*. Det här är nämligen två av mina delpersonligheter, och beroende på sekvens eller vilken del av mig som får företräde eller behövs för tillfället, så är det oftast någon av dessa två som tar över. (Men ni som läser här märker nog att jag har fler delpersonligheter än två...). 

Jag måste nog medge att jag inte riktigt är god vän med den där sista som "bara måste säga det här....!" (Eller jag tycker inte riktigt om henne, men hon finns där helt klart! Det är emellertid hon som är bra att ha när det gäller att stå emot frestelser, för Strul-Gitte kan det inte alls! Strul-Gitte handlar först och upptäcker vad hon har köpt, sagt eller gjort när hon kommer hem.)

Oj, nu var det nog någon som höjde på ögonbrynet? Är det inte det sånt man läser om i kriminalhistorier? Människor som får fram olika personligheter, som har olika namn och så begår man allvarliga brott mitt i sin sinnesförvirring som andra delar av personen inte ens vet om eller får minnesbilder utav? Jomen precis, det är säkert det som  Dissociativ identitetsstörning grundar sig på! Men blanda nu inte ihop det med Schizofreni eller andra psykosrelaterade tillstånd, eller ens det som är fullt normalt!

Wikipedia lär oss att:

"Dissociativ identitetsstörning är en psykologisk försvarsmekanism där personen i fråga använder dissociation för att kunna hantera ett allvarligt trauma, och på så sätt utvecklar en eller flera olika personligheter (delidentiteter) för att hantera upplevelserna."

När vi pratar om dissociativ identitetsstörning, så kan avgrunden mellan de olika delpersonligheter vara hur stor som helst, men jag tror egentligen att grundläggandet av olika delpersonligheter är något vi alla gör och att det är fullt normalt! Att en del personer kan avgränsa sig helt från tidigare delpersonligheter som uppstått handlar säkerligen mer om försvarsmekanismen i sig än själva utvecklandet av delpersonligheter gör om du frågar mig....så jag tror att det psykologins vetenskap lär oss om dissociativ personlighetsutveckling är vilseledande, och jag tror altså att utvecklandet av delpersonligheter i sig, är helt friskt och normalt och något vi alla gör under våra olika staduer av livet och i olika miljöer: medan avgränsningen emellan dem och att de inte är förankrade hos hela individen när de framträder; är en överlevnadsmekanism. Och faktiskt en värdefull sådan: för det är den som får människan att överleva trots att den lever under stor press/traumatiska livssituationer eller ex kvinnor som misshandlas av sina män eller barn som utsätts för övergrepp, posttraumatiska krigsupplevelser, etc. (Att människor blir så sjuka så de skadar andra är något helt annat, blanda inte ihop något som får offer att överleva med förövare som utsätter andra. I vardagen om vi frångår hollywood, så är det oftast helt skilda ting och tack och lov, ytterst ovanligt! Jag har träffat många med en psykiatrisk sjukdomshistoria men ytterst få som blir våldsamma av sin sjukdom! Tvärtom är de flesta mycket vänliga personer som lever med stort lidande i sin vardag!)

Men för att återgå till delpersonligheter:

Jag är inte samma person i alla situationer, och handen på hjärtat, är du det? Är det delpersonen som befinner sig på din arbetsplats som utför ditt dagliga arbete som åker hem och hälsar på mamma? Eller vad är det som händer vid skolträffar ex, på 20-årsjubileum och liknande? Min erfarenhet är att det blir en lite trevande försiktig start men allt eftersom tiden går så blir allt sig likt, och Pelle börjar skämta högt som vanligt, Ingela skrattar högt åt något som Peter Karlsson viskat på skämt och Gitte kastar lappar eller försöker överrösta alla andra för att kunna få den som sitter längst bort att höra vad hon säger, typ. Vi återtar våra olika personligheter i gruppen igen och efteråt kan alla gå hem och säga att "oj vad alla ser gamla ut men de är sig allt precis lika". Nästa morgon stiger alla upp i sina vanliga liv och undrar hur tusan man kunde gjort allt det man gjorde, och jag tror inte alls att vi är oss "precis lika" i våra vardagar utan själva gruppen medverkar till att vi återtar gamla grupproller och delpersonligheter och vi landar i något vi känner igen och har lärt oss sedan "förr". Och jag tror även att nya situationer kan väcka den här gamla klass-del-personligheten i andra sammanhang för att något triggar igång det.

Jag tror att sådana här faktorer även är skälet till att man många gånger begränsar sitt liv.

"-Jag skulle egentligen vilja omskola mig, men jag kan ju inte säga upp mig från jobbet".

Altså finns där en liten revoltör som vill vidare i livet men en tillbakahållare som värnar om tryggheten man har skapat. Och likledes kan vi vilja avstå från saker i livet men inte alltid har kraften att motstå dem, för just i det ögonblicket är det lättjan som vinner över förståndet; beroende på vilka personligheter vi har utvecklat under livets gång. En människa är allt fantastisk, och mångfacetterad!

Schizofreni skiljer sig en del från dissociativ personlighetsstörning även om det ofta sammanblandas:

Wiki igen:

"Schizofreni är en svår psykisk sjukdom som utmärks av varaktiga defekter i perceptionen eller verklighetsuppfattningen. Typiska symtom hos en person som lider av obehandlad schizofreni är gravt desorganiserat tänkande, vanföreställningar och hallucinationer. Även om störningen huvudsakligen rör kognitionen, så kan den yttra sig på beteendemässiga och känslomässiga sätt." ...."Termen "schizofreni" betyder ungefär "kluvet psyke", och kommer från de grekiska orden σχίζω (schizo, "att klyva" eller "att dela") och φρήν (phrēn, "psyke" eller "mind"). Trots dess etymologi är schizofreni inte synonymt med dissociativ identitetsstörning, även känt som multipla personligheter, något som ofta blandas ihop i populärkultur. En mer passande benämning på sjukdomen vore "splittrat psyke", eftersom det bättre beskriver den sjukes situation."

De olika Psykotiska sjukdomarna är inte ovanliga utan oerhört många människor lider i sin vardag av dessa. Jag sörjer med er alla och hoppas att man finner bättre bot inom en snar framtid!

............

Ps. Jag har svårt att stå ut med "Koll-på-läget-Gitte" och vill inte riktigt kännas vid henne eftersom jag inte tycker om besserwissrande personer. Men hon är bra att ha, särskilt när hon skall lära sig ett regelverk, lämna ifrån sig prov eller rapporter eller skriftliga dokument, för hon nöjer sig inte med mindre än MVG. Så jag försöker lära mig att dämpa henne ibland och att plocka fram henne när hon behövs, det är väl där konsten ligger.... Men det är faktiskt hon som packar och sorterar tapeter med stor frenesi.

Du som är nyfiken på delpersonligheter (det fullt normala tillståndet) kan googla på behandlingsmetoden Voice Dialogue, för den metoden bygger på just det här.

Jag vet inte vem som var gladast. Damen som lastade på mig gamla tapetkataloger eller jag.

-"Åh här har du, se här, den sparade jag för att detta var en av de första vinyltapeterna som kom, den här är en av våra äldsta när vi öppnade, den här boken kommer från en tysk tapet som vi importerade, du har nog inte hört talas om dem, Hildesia (!!) hette de, helt fantastisk kvalitet och här har du och här är en till, men se här, en julgransbelysning i gammal originalkartong, den kan du ta den med och...om du visste hur många gånger vi har varit på väg att slänga dem, men du vet hur det är, jag är en sån som vill spara på allt gammalt som andra tycker är gammal skit."

Meen?? Jag var så tagen att jag nästan var helt tyst och det vill inte säga lite. Men gissa om jag var lycklig?

Så i eftermiddag har jag suttit och fördjupat mig i tapetkataloger, den ena finare än den andra och jippie! En hel del varianter kan jag nu datera bättre än tidigare, då jag främst har fått gissa mig fram med hjälp av olika ledtrådar! Det visar sig faktiskt att en del av de tapeter jag har som jag har är betydligt äldre än vad jag har vågat mig på att tro!

Men oj vad jag önskar att jag kommer att ramla över en del av varianterna som finns i katalogerna!

Jag har satt ihop ett litet kollage nedan, tyvärr blev min storleksberäkning inte så bra så ni får hålla tillgodo med dem i miniatyr.

En intressant detalj är att tapeterna i katalogerna inte kommer från en och samma tillverkare om jag undantar Hildesian (som är en märkeskatalog) utan det verkar som om någon form av importör eller grossist har satt samman sina egna provkartor och på insidan kan man följa priserna på ex Franska, Engelska, Svenska tapeter; men ingenstans står det vilket varumärke de har. En del av dem har jag i lager så jag kan se att de olika varianterna som ligger efterföljande inte är från samma tillverkare, men de är inte mer märkta många gånger än vad själva tapeterna är som bara är kantmärkta. En del varianter i prickstänk-nät-rut-tjosan-modellerna som jag har gissat på sent sextiotal tidigt sjuttiotal finns med i katalogen från 1964, och en del stormönstrade kulörtfärgade finns med samma år. Altså kom en den av det storsinta sjuttiotalet redan i mitten på sextio. Och de vita strukturtapeterna kom långt innan de slog stort i början på åttio, bland annat en av strukturtapeterna som jag själv kom över för några veckor sedan (den med blomrelieffen) kom redan i mitten/slutet på sjuttiotalet. Likaså finns det olika varianter, det gråa har hänt med en bit in i perioden på det storfärgade och tapeter som man skulle kunna tro har tio-femton år mellan sig finns faktiskt med i samma bok!

Likaså fick jag nu min gamla tanke bekräftad, visst använde man samma mönstervalsar om och och igen, genom att ändra en nyans här eller där anpassade man dem efter samtiden, och därmed kunde ett tapetmönster från femtiotalet komma igen under både sextiotal och sjuttiotal, det var microminimalt som skiljde ibland, till och med kanske bara en nyans. Det var precis det jag misstänkte; en av de faktorer som ibland har fått mig att tycka att det är märkligt, den här tapeten måste vara ett femtiotalsmönster, men plastning och etikett säger mig att den är tryckt under sjuttiotalet (gäller ofta just dutt-stänk-prick-varianterna!).

Så spännande så spännande, jag räknar med att lägga många timmar till på dessa böcker, har bara hunnit bläddra igenom än så länge!

En barntapet från katalogen som är märkt -64.

Den här ljusslingan kommer att göra sig fram i vinter!

Skall försöka göra en bättre bild endera dagen, men alla hjärtvarianterna är med. Åh, vill ha! (Tog inte bild på alla färgställningar dock!)

Telefonen ringde och där var svägerskan i andra ändan.

-Vad har du för dig idag?

-Tja, tanken var att åka och röja färdigt och tvätta om framdelen av lokalen.

-Vill du ha hjälp? Jag har inget för mig...

En skänk från ovan. Det gick fortare än planerat att röja upp på vinden så att sonens soffa kunde få plats, få upp en ställning till gamla tanklänningar och kappor uppe på vinden, röjt bort alla skåp och mojänger som stod på golvet och medan jag tvättade om väggar satte svägerskan ingång med att ge taket en omgång:

När det var dags för oss att bryta för dagen, jag hade ju mitt årets höjdpunkt på agendan; tandläkarbesöket *huvva!* så var halva taket såväl som väggarna grundmålade. Very very lycklig är jag, nu är det på gång! Och inte var taket så fruktansvärt tidskrävande som jag hade föreställt mig att det skulle vara, eller så var det Sonja som var en hejjare på att rolla.

Den här väggen:

 Dvs, den med de lejongula violerna lutar åt att bli omtapetserad. Jag tycker verkligen om den här tapeten, men när svägerskan pekar på en variant -som jag inte ens tänkt på- och säger att; "den hade jag nog valt till den och så hade jag behållt de röda karmarna som de är..." så ser jag; att jamen-tamej-tusan-varför-har-jag-inte-sett-det? Här har jag gått och undrat vilken färg jag skall måla karmarna i, och så var det inte ens de som var problemet... ibland blir man blind för träd när man befinner sig i skogen.

Vi har också gått och spånat på smådetaljer i framlokalen. Attans vad mycket roligare det blir att planera såntdär när man har någon att bolla tankar med! Så det kändes ju bra.

Men allt för snart, tiden rusade ju iväg, så var det dags att packa ihop sig själv och åka hem för ombyte och sen iväg till tandläkaren som jag INTE såg fram emot längre. Men förmiddagens projektbörjan hade dock hållt alla tankar ifrån min arma skalle så jag hade liksom inte heller gått och våndats. Men hem, och sen be sambon, helt frisk eller ej, faktiskt köra mig. Jag hade inte en endaste föraning om hur det skulle gå när jag väl var på plats; om jag skulle behöva ta lugnande eller om jag ens var kapabel till att köra hem.

Det sista jag sa till min dotter var att om jag avled av skräck under dagen så skulle hon ärva alla mina tapeter.

-Varför det? Sa hon.

-För att du är den enda som uppskattar dem.

-Okej, sa hon, lite avmätt och tittade på mig som om jag var tokig. Först efteråt slog det mig att hon nog ville veta varför jag trodde att jag skulle avlida av skräck bara för att jag skulle till tandläkaren, för hon gillar att gå dit...

I tandläkarens väntrum fick jag vänta en stund, kunde inte sätta mig utan vankade av och an ett par minuter tills jag hamnade framför gamla tortyrredskap, historiska tandläkarredskap och tänk, det var riktigt spännande. Ville nästan be dem öppna skåpet för mig så jag kunde vända upp och ner på ett par pyttesmå glasflaskor så jag kunde få se hur de såg ut i botten samt hålla upp dem mot ljuset men hallå, sådär kan man väl inte göra? Inte första gången man kommer dit för ett ingrepp i varje fall. Så jag lyckades avhålla mig från att låta min impuls styra. Men vem vet, jag får kanske tillfälle en annan gång, de flaskorna såg riktigt intressanta ut. Ger mig attans på att de var munblåsta men jag vill verkligen veta hur själva locket är gjort samt om de hade någon droppfunktion under korken... äh, sådär kan jag gå och flura på grunkor och nu avhöll det från att få paniken att stegra sig så det var riktigt funktionellt.

I tandläkarstolen fick jag frågan om jag var helt säker på att jag skulle klara det utan någon pre-medicinering. Jodå, bara kör. Smärtstillande salva? Nejtack, bedövning direkt tack.

Får en omgång sprutor.

-Hur är det nu Gitte, är du svårbedövad?

-?

-Brukar du känna att det gör ont trots att du får bedövning?

-Eh, ja, det gör jag...

-Då är det lika bra att du får en dubbel dos direkt, vissa är svårbedövade och behöver lite längre tid för att bedövningen skall ta, och vet man med sig att man fungerar så så är det lika bra att vi gör rätt från början.

-??? Jag satt som ett levande frågetecken. Menade den här tandsköterskan att hon inte skulle utsätta mig för att jag kunde känna trots att alla säger att det är omöjligt att känna något när man har fått bedövning? Och att jag inte skulle behöva höra att jag var tramsig och att det var inbillning? Jag fick en omgång till. Och några extra minuter. Sen kom tandläkarn. Och min panik kom som ett brev på posten. Från magen och upp och jag fick en flyktreaktion som hette duga men satt kvar, och försökte le, hur lätt det nu var när ångesten pulserar i pannan och käften är halvt förlamad av bedövningsmedel.

-Känns det bra? Frågade tandläkaren.

Vaddå, skulle jag ljuga?

-Nej, jag tror att jag hade kunnat haft roligare på bahamas. Han skrattade. Ett bra tecken, han verkade ha lite humor.

-Nu skall du veta att vi gör allt på dina villkor. Vill du att jag skall ta en paus så säger du till och då slutar jag omeddelbart. Nu skall jag bara känna lite så du säkert är bedövad. Han började peta med en grunka och jag kände att han gick långt ner i tanden. Det gjorde inte ont, jag fick panik ändå. Jag kände rättare sagt ingenting utom fladdret från magtrakten som genast fick det att pulsera i kinderna och ögonen att se rött och få tunnelseende och jag sa genast ifrån:

-Örhrr... som på befallning släppte bägge allt de gjorde och nästan kastade sig bakåt i exakt det ögonblicket jag lät. Och de satt still och tittade på mig.

-Gjorde det ont?

-kä (betyder i det här fallet nej, men hur låter man med en gapande bedövad mun?)

-Känta (betyder vänta).

-Vi väntar, säg till när du är redo. Och strax var jag redo för drabbning igen.

Snart upprepade sig samma sak igen. Fladdret i magen och tankarna som försvann och logiken som ven vindens väg. Det upprepade sig igen, jag sa ifrån, de backade och släppte allt de sysslade med. Fan, jag hade ju full kontroll på de där snubbarna som befann sig närmare min kropp och munhåla än jag önskade. Bara vetskapen om det gjorde att panikkänslan nådde en överkomlig nivå och jag visste att närhelst jag sa ifrån så skulle de avbryta tills jag var redo och bara vetskapen om detta gjorde att jag VAR redo. Det här var helt och hållet mitt race, min grej, och de skulle inte begå några som helst övergrepp för att bli färdiga med det de var sysselsatta med, skulle inte förringa upplevelsen av mitt obehag, inte skratta åt att jag som vuxen satt där och åbäkade mig och det gjorde mig totalt lugn. Strax därefter var det klart, min plågoande var avsatt och jag kom vacklandes ut med en tampong i munnen ymnigt blödande från min bakre kindregion.

Det som följer är att jag nu har jag fått en tid för putsning om en vecka och sen är mitt tandvårdsbehov klart för denna omgång. Inget mer att åtgärda för mina tänder är konstigt nog hur bra som helst (jag var helt övertygad om att jag skulle behöva borra arton hål och göra fem rotfyllningar eftersom det är så länge sedan jag var hos en tandläkare sist) och sen skall jag avhabitueras och omprogrammeras innan vi går vidare och funderar på om jag skall fylla min glugg med en stifttand eller hur vi skall göra med det, så fort jag är fri från min tandläkarskräck.

Men jisses, fri från min tandläkarskräck? Är det möjligt? Kan jag bli fri från den så skall jag baske mig identifiera andra obefogade rädslor som jag springer omkring med utöver den och se till att bli fri från dem alla en gång för alla! Fast i ärlighetens namn finns det nog inte så många andra rädslor jag har utöver det som åtminstone är på den nivån. De två osäkerheter jag tidigare har haft som begränsade min tillvaro i vissa situationer, gjorde jag upp med under regressionshypnos till ett tidigare liv. Så dem är jag kompis med för rästen av det här livet i varje fall...

Tant Annika har ju helt korrekt identifierat min komplicerade inställning till tid i efterkommentarerna i förra inlägget. Ojoj, nu skojjar vi inte längre. Jag och tid är något som absolut inte riktigt går ihop.

Jag har så olika upplevelser av tid.

Ibland kan en mycket stor mängd tid flyga iväg och oj? "Vi skulle ha ett tolvtimmarspass idag och började just och nu är det slut? Vad hände?" Tid kan flyga iväg utan att jag märker av det, jag sätter igång och så är det slut. På exakt samma sätt kan sekunderna smyga sig iväg, och jag tittar på klockan i ett i ett och tiden bara seeegar sig fram, tio minuter kan vara en hel evighet.

Olika dagar kan ge olika tidsupplevelser redan från start. På tjugo minuter kan jag liksom hinna med att sätta på kaffe, kolla mailen, springa i duschen, klä på mig, väcka barn, läsa en roman, plocka ur och i diskmaskinen, skura golv, förmå statsmakten att ändra ett par lagstiftningar och baka bullar innan det är dags att flyga iväg till bussen. Typ? Överdrev jag? Okejdå, det där med att plocka i diskmaskinen var ren och skär lögn för det ingår inte i mina morgonbestyr  och jag bakar abslut inga bullar, men rästen skulle nästan kunna vara rimligt.

Andra mornar... jag kan titta på klockan, det är en och en halv timma kvar innan jag skall väcka barnen, jag skall bara och oj? Går deras buss om tjufem minuter, och jag har inte ens fått upp dem än?

Börjar morgonen som det första exemplet så vet jag redan från scratch att detta kommer att bli en suverän dag då jag hinner med hur mycket som helst och dagen kommer rusa fram, det är dags att lägga sig snart, eller UPPLEVELSEN av dagen blir att jag går från punkt till punkt, har gott om tid på mig till allt som blir väl utfört och jag kommer att sjasa isäng full av iver för att dagen var super. Det andra exemplet kommer att innebära att jag missar allt, glömmer bort barnens tider, inte kan få ihop dagens struktur och planer och inte får något ur händerna överhuvudtaget. Sådär ser mina ups and downs ut, och framtidens event blir att försöka identifiera om det faktiskt kan vara så att min eventuella (såg ni min underdrift? eventuella...) PMS kan ha något med det här att göra. Men faktum är ju självfallet att det inverkar på min omgivning på olika sätt, och att min upplevelse och oförmåga att disponera eller planera tid påverkar människor omkring mig. Jag vet ju aldrig hur jag kommer att uppleva nästa timma, går den snabbt, blir den effektiv eller tar den aldrig slut?

Min punkt-rekorderliga sambo har väl vant sig eller börjar vänja sig efter snart tio år, men det har varit tufft. Ett tag inbillade han sig -precis som ALLA chefer jag har haft- att det går att ändra på mig. Faktum är att många har försökt och gett upp, och till sist erfar alla att det är lättare att ändra sin egen inställning till att jag inte kan disponera tid än det är att förflytta berg. Det brukar ta en chef ungefär ett halvår att lära sig att leva med det; och ungefär samma tid för mig att göra mig oumbärlig såtillvida att smådetaljer inte innebär att man ger mig sparken, för inte kan man väl sparka den som bidrar till att man klarar av att utföra sitt jobb med bravur, eller hur?

Jag har en chef som under lång tid efter ångrade sin lilla lapp till mig, när han skulle åka iväg ett par dagar och jag skulle vara ensam på kontoret (och därmed hålla hans ställningar med)

Citat:

Hej Gitte

*Glöm nu inte möten på tisdag och torsdag, ha med dig x och x och x. Det är viktigt att du är i tid! Glöm inte att skriva ut x och x tills dess, du hittar ett utkast på mitt skrivbord.

*Vattna blommor

*Är det någon ide att jag ber dig komma i tid dessa dagar?

*Se dig omkring på kontoret. Finns det NÅGOT du tycker kan behöva en omgång? Det ser för jävligt ut!

Ha en bra vecka, vi ses på måndag!

underskrift

Jodå, mötena hade jag superkoll på, och jag skrev ut de dokument jag skulle, dock med vissa tilläg som jag trodde att han nog hade glömt, det skulle dock visa sig att han inte hade tänkt på dem alls.

Vattna blommor? Sorry, det glömde jag.

Jag vill minnas att jag var hjälpligt i tid. Så gott jag förmådde, åtminstone så att jag inte ställde till något för någon.

Jag såg mig omkring på kontoret. Och jag VISSTE att det var MITT skrivbord han menade. Nu råkar jag ju vara lite obstinat ochså, så riktigt så lätt skulle han inte få det när han nu hade varit så otydligt. De dagarna ägnade jag varje minut och en kväll till att röja ur HANS skrivbord, lådor, bokhylla, mappar, utskrifter, pärmar, papper, verifikationer och jag utförde stordåd i hans ack så välstädade yta men fullständigt kaotiska bristande ordning; inte ett oorganiserat papper eller ett dammkorn fanns att uppbringa när jag var klar. När han kom tillbaka var mitt skrivbord lika kaotiskt som det var när han åkte, men hans var helt utblåst och kategoriserat, jag hade bytt ut pärmar, skaffat kartotek, index och allt jag kunde komma på, och det stod såväl i ämnesområde, datumordning, olika märkta områdespärmar etc.

Han frågade efter papper och dokument i ett halvår. Kan tillägga att han aldrig försökte sig på konsttycket att

mästra mig efter det....

Gaah. Jag är en mycket otålig människa som blir helt apatisk av att vänta. Ytterligare en av mina absoluta bottenegenskaper. Usch, varför sitter jag här på min blogg och erkänner så mycket dumt helt offentligt, egentligen? Snälla, någon som vet ifall det finns en sinnesundersökning som man kan beställa via postorder så säg till för jag behöver nog en sådan.

I vilket fall som helst. Jag gillar när saker händer, dvs, positiva saker. Förstås.

Jag gillar inte när INGENTING händer, för jag blir fullständigt apatisk.

Inte får jag till att göra allt det där som ligger och väntar på mig, om det är mindre inspirerande uppgifter utan jag blir rätt och slätt apatisk. Allt eller inget, liksom. När jag har ett flow gör jag mindre inspirerande uppgifter på en kaffepaus bara för att jag är igång, men när jag väntar så kan inget få mig att röra mig ur fläcken i stort sett.

Det har nu gått ett par veckors tid och jag väntar hela tiden på NYA saker.

*Imorgon skall jag till tandläkarn och för ungefär en halvtimma sedan när tanken slog mig så byttes min förväntan mot detta suspekta event ut till min sedvanliga tandläkarångest. Usch, måste nog tänka på annat tills det är dags.

*Vidare har min sambo varit en otroligt hjälpsam bekant, de senaste veckorna och fram till förra helgen, då eventet blev i stort sett klart och det skulle gå att börja på nästa projekt, nämligen min sista avdelning i lokalen innan den är klar. Då blev han tokförkyld, lagom tills han blev tillgänglig för mig. Ikväll verkar han dock vara någotsånär på bättringsvägen, men vi får se hur många dagar det nu kan ta. Snart tänker jag åberopa hans uppmärksamhet igen =)!

*Jag har nog aldrig fått så många tapetförfrågningar någonsin som de senaste dagarna. Just nu sitter jag och väntar och undrar om någon vill gå vidare med en beställning den närmaste veckan. Det är förstås bara otroligt spännande att se an, men en väntan på att något händer, det med.

*jag väntar också på en tapet som skall användas som fond i min lokal. Kan komma imorgon. Den ser jag fram emot, speciellt då jag tror att den utgör ett aldeles ypperligt parmotiv till den jag redan har avsett till främre delen. En sjuttiotalare förstås.

Sen har jag lite blandat smått och gott som jag också går runt och väntar på, så jag kan lätt säga att de senaste två veckorna har inneburit otroligt mycket märkliga väntor av olika de slag.

Nu vill jag ha lite action i mitt liv igen. Lite pang-pang och biljakter, och heta tapeter uppsatta på olika väggar.

Det här inträffade för ett par år sedan tror jag. Ett program i tevetablån intresserade mig tillräckligt mycket för att jag dels skulle sätta min teveklocka, men även att uppmana familjen att "nu skall ni se det här programmet med mig". Ett helt program skulle avhandla tornedalsfinskan och dess historia, detta mystiska språk som inte skall vara varken som finskan eller svenskan och som skall vara helt obegripligt och svårt att förstå.

Tornedalsfinskan, eller Meänkieli (som är ett officiellt minoritetsspråk i sverige) har behållt många urgamla finska ord som inte längre finns att finna i finska, och skall ochså innehålla en del försvenskningar, eller svenska låneord. Det finns även vissa skillnader mellan standardfinska och meänkieli i uppbyggnad såsom fonologiska, morforlogiska, skillnader såväl som skillnader i syntax. Mycket spännande tycker jag då, som tycker att språk är ohyggligt intressant, sett ur perspektivt kommunikation mellan individer. Men det finns en aspekt till som gjorde att jag fann Meänkieli oerhört väldigt intressant ur folklivsperspektiv, och det är faktumet att det förbjöds som undervisningsspråk i Statens folkskolor år 1888. Det påstås att straff utmättes för den som bröt mot detta i offentliga sammanhang och att även barn som föll över i sitt modersmål straffades även om de råkade göra detta under ledig tid såsom rast och liknande om de ertappades med detta illdåd. 1957 gick det ut ett särskilt påbud om att man inte skulle förbjuda finskan, och detta år räknas som början på slutet av en lång tids språkförtryck.

Spännande? Eller hur? och nu tänkte jag minsann ta tillfället att titta med mina barn så att de får sig till livs att folkgrupper och minoriteter även i sverige har utsatts för förtryck, även med olika påbjudningar och straffskalor från Staten för sitt ursprung. INte desto mindre var det väldigt intressant att få höra språket, jag har ju inte mött det och det skulle bli ett event att få det avmystificerat en gång för alla. Skulle det gå att förstå?

Döm till min stora besvikelse, vaddå mystiskt? Det var ju som vilken finska som helst? Och det gick ju DESSUTOM att förstå, till skillnad från Uutisets nyhetsuppläsare som får mig att gapa av pur förvåning och inse att jag inte kan ett skvatt finska ändå? För att inte tala om alla gånger jag har fått höra att jag talar "omodernt" och "gammalfinska"? Själv hör jag inte mycket skillnad, mer än att jag har lättare att förstå vissa finnar än andra och som sagt, Tornedalsfinskan var som att tja, komma hem? Självklar och helt naturligt och vanligt och som vilken finska som helst i mina öron?

Min sambo satt däremot som ett frågetecken; "förstår du det här? Jag förstår inte många ord alls och jag får anstränga mig för att föreställa mig vad de säger"? Oj? hur kunde det komma sig? Lite kultigt var det dock att påstå att jag faktiskt förstår tornedalsfinskan ganska hyggligt till och med; vilket jag då gör; trots att jag kan höra lite olika variationer lite beroende på var man är ifrån, på vilken sida om tornedalen/haparande/norra sverige/norra finland/ och jag lyssnar mer än gärna på radioprogram eller ser teveprogram på Meänkieli efter det. Men nog har jag ändå undrat...

Idag fick jag då ett mail från en man vars mailadress var det samma som mitt efternamn, och jag tror först att jag ser fel. Så himla vanligt är det inte, kan det vara en telia-server-bugg? Våra mailadresser var nästan identiska så för säkerhets skull så ringde jag upp honom för att tala om skälet till hans mail.

-Vad hette du sa du? säger han det första han gör när jag presenterar mig... och vi skrattar bägge två, bägge lika överraskade och förvånade och sen berättar han för mig att han har hört att alla med detta efternamn härstammar från samma ursprungsgård uppe i trakten kring haparande sedan många århundaden tillbaka.

Har googlat på detta, såväl släktnamn och gård, hela förmiddagen och hittat massor av lappfogdar (skulle skipa rätt mellan birkarlar och samer; dessa rekryterades vanligen ur kustlandets elit av landsköpmän) och Birkarlar (handelsmän med rätten att handla med samer, vilket inte alla fick innan samerna skattskrevs; jag hoppas vid min gud att mina förfäder var kulturspridare och hyggligt folk, och att de inte lamslog eller våldförde sig på en minoritetsbefolkning!). Och det här skulle mycket väl kunna vara så att en del av språket har följt med genom alla generationer i rak nedstigande led? Visst är det en spännande tanke? Dessutom finns det visst flera olika bomärken för olika släktled... lite småspännande det med; Nu skall jag försöka hitta mer om det här, absolut!

Jag älskar att stå utanför situationer och bara vara observatör. Ni skall veta att det inte är den allra enklaste konsten för en person som har impulssvårigheter och som inte kan låta bli att medla eller hitta förklaringar eller en förståelseplattform.

Men idag har jag via en iaktagande observation, förstärkt min lärdom att man inte skall försöka sig på att leka översittare och dominera snälla människor, speciellt inte om man inte riktigt har torrt på fötterna.

Snälla människor säger oftast inte så mycket utan låter gåpåarna säga sitt klart och sen går de hem med sin egen uppfattning i alla fall. Det är inte så smart att anta att "Snälla Människor" är "Korkade Människor" och de saknar förmåga att dra korrekta slutsatser.

I grund och botten är jag en mycket simpel människa med massor av dåliga sidor!  En av dem är absolut att le i njugg åt människor som tror att de äger världen, och att de är förmer än andra. Skall man tvunget sätta sig på en häst så skall man nog vara varse att den inte är högre än att man klarar att ta sig ner igen!

Medan vi slickar i oss årets sista varma solstrålar och löven så sakta gulnar och faller ned tänkte jag avisera en liten utlottning här på bloggen!

1;a dragna namn får:

Den här fina tapetfiguren fick ni en liten förvägsvink om i helgen. Visst är den superläcker?

Tapetklister och pensel medföljer så när den ramlar ner i din brevlåda så är det bara att sätta igång:

Mått; 150 x 45 cm.

2;a dragna namn får:

En spa-turban, eller handduks-turban. Våfflad bomull på utsidan, och frotte på insidan; och den fästes med en knapp i nacken.

Perfekt att trä över när du har en inpackning i håret, eller efter bad och dusch. Suger snabbt åt sig vätan. En given favoritpryl nu i höst och vinter!

3;dje dragna namn får:

2 stycken mobilstrumpor/ ipod-fodral; en till dig och en till en vän!

Varför i all världens namn skall man använda en mobilsocka? Bortsett från att den skyddar mot repor, så håller den mobilen varm. Kyla försämrar helt enkelt din följeslagares batterikapacitet! Passar såväl mobilen, den lilla digitalkameran eller ipoden. Töjbar kvalitet.

..................

=)! Ett sant nöje att presentera dessa varor till en utlottning, hoppas ni tycker om dem! Som ni vet är jag inte mycket för nykonsumtion av varor, jag är och förblir retrofil och jag använder eller konsumerar oftast secondhand av ideologiska såväl som politiska skäl. Ett livsval helt enkelt. Men visst konsumerar även vi nytt; och allra helst medvetet från företag med en sund inställning till sin produktion, och som har anamat ett hållbart samhälle i sin filosofi!

Det här finner jag hos Lollopard, faktiskt ett av de få företag som inte bara tänker miljö i val av produktion, färger och material, utan som även går UT med att deras plagg är avsedda för att ärva:

"prioriterar material och kvalité för att våra kläder ska kunna leva länge, användas mycket, slitas, ärvas och vara lika glädjande idag som nästa år eller året efter det!".

Det allra viktigaste är kanske hur bomullen är behandlad samt val av färger: "reaktiva färger på kläderna, som är bland de mest miljövänliga som finns idag. De reaktiva färgerna förenar sig med textilens fibrer, för en fantastisk lång livslängd och lyster.

Från och med våren 2009 använder de dessutom 100% ekologisk bomull till sina plagg! Deras miljö och kvalitetspolicy är absolut läsvärd, se den här

Så när  jag väljer att lotta ur från Lollopards produkter istället för varor från mitt eget lager: så är det inte i allra första hand för att deras plagg eller produkter är fräcka, för det är de; utan för att lyfta fram en nyproduktion som faktiskt lever efter tanken att vi lånar jorden av våra barn, även sett ur ett globalt perspektiv!

.............

Vill du delta i utlottningen?

Gör såhär!

1. Välj den första bilden -tapetkrokodilen- och gör ett inlägg i din blogg där du hänvisar till att du tävlar, samt länk till DETTA inlägg!

Självfallet är utlottningen öppen även för er som inte bloggar; skicka ett mail till mig där du återger att du vill delta med namn och mailadress; återge gärna att du saknar blogg så är du med i utlottningen!

2. Lägg en kommentar med blogg-länk nedan. Skicka mig sedan ett litet mail där du bekräftar ditt deltagande, märkt Höst-utlottning. (bortbytingen@telia.com). 

När du deltar i utlottningen:

Så godkänner du -om du inte undanber dig via mailet till mig- att jag lämnar över din e-mailadress för framtida nyhetsutskick från Lollopard, så fort tävligen är avslutad! (Du kan själv gå in via deras hemsida och maila dem adressen, så missar du inga av deras nyhetsmail). Det är är mitt sätt att visa att vi bloggare tycker om deras utbud, och produkter, oavsett om vi föredrar dem pg design eller om vi gör det pg deras miljötänk!

Utlottningen är öppen för inlägg till och med den 30 september.

Ni som vunnit utlottningen får besked via min blogg samt mail, under påföljande helg!