Övervåningen genomgår en totalförvandling och faktiskt en rejäl uppackning. Doter som åker till gotland snart har största rummet på övervåningen.

-Mamma, nu när jag inte skall vara hemma så mycket så kanske det är bättre att du och jag byter rum?

13åringen hörde tyvärr det där.

-Det rummet vill ju jag ha, invände han.

-Men då byter vi, sa storasyster. Mamma hann inte ens blinka innan det var bestämt. Rätt över huvudet fick jag och blev sedan av med övervåningens vitaste och ljusaste och bästa rum... attans osis. Bara sådär. Jag får leva kvar med mitt lilla. Dotter behöver nog ändå trots allt det rummet hon fick nu, och jag kan ju smyga in lite grunkor där i perioder när hon inte är hemma om inte annat. Nåja, sagt och inte så himla snabbt och lättvindigt gjort för det innebär att massa av MITT bröte måste hitta nya platser och sånt som jag tidigare blivit bestulen på kommer plötsligt till sin rättmätige ägare igen. Nämligen mig. Förstår inte riktigt hur det där går till. Från min till borta till uppdyken hos dottern till du får aldrig tillbaka den igen, till vill du vara snäll och ta hand om din grunka; på nollkommafem. Himla bra när jag inte har någon plats till dem. *suckar*.

Men de får hållas som de vill.

Bara jag får pula med mina knappar och dekorband.

Satt och sorterade när det slog mig... jag har ju faktiskt inte haft någon utlottning på bloggen på länge... tåls att tänkas på. Det är väl dags för en fin höstpyssellåda, eller hur?

Gjorde en rivstart i förmiddags och fick jobbat undan riktigt riktigt snabbt. Nästan lite fööör snabbt, nu sitter jag här som om jag vore punkterad "vad skall jag göra nu?". Efter en liten paus kommer jag nog på något så särskilt oroad är jag inte egentligen. Men dagen började med en riktigt härlig vitamininjektion!

Jag har ju ofta störtmysiga kontakter med köpare och intressedelare när det gäller dekorband och knappar, egentligen har jag god lust att berätta om alla. De kommer så småningom, bara lugn, fast då i mina memoarer! Jag kan ju lätt säga att det ger oerhört mycket att möta nöjda kommentarer och att faktiskt ibland få känna att man glädjar andra.

Idag hade jag en sådan start. Måndagar för mig brukar vara lite sega, gråa och tomma och mycket väntar och jag vet inte i vilken ände jag skall börja. Lite beroende på när i månaden man befinner sig.

Men under helgen hade jag fått beställningar på en vara som egentligen fanns i ytterligare en färg, men hur jag än letade kunde jag inte hitta den varianten uppe på tradera. Nu vet jag att det är den andra färgen som oftast egentligen är önskad, så därför ringde jag faktiskt upp min köpare för att tala om att jag hade lagt ut en färg till och att det gick bra att byta variant om man önskade.

Det lät faktiskt som om hon blev glad när jag ringde *tack, det kunde lika gärna ha mottagits på annat sätt, som lite efterhängset?*. Och hon slutade sitt samtal med:

-Egentligen har jag redan för mycket men jag kunde inte låta bli för du har ju så fantastiskt mycket fint.

Jag blev verkligen jätteglad ända in i magtrakten och solarplexxus och såna där trakter som vanligtvis mest gör sig påminda när de inte mår bra.

Och jag fick en sån jäsickens arbetsfart, så nu kl strax efter halv två är jag helt klar med sådant som jag vet vanligtvis tar en låång arbetsdag till förfogande.

Ibland är det baske mig det lilla som gör det. Och så förstås frånvaron av PMS, det skall jag väl inte glömma. Allt är så fantastiskt vackert i mina ögon idag så det vet jag att jag inte är drabbat av detta olände.

Nä, en liten paus, kanske något ätbart och drickbart och sen är det på´t igen!

Då var det måndag igen. Och det är höstigare än på länge. Tittar man noga kommer de gula bladen nu... och jag som fortfarande vill ha massa sommar att ta igen! =0! Jag hinner aldrig med årstiderna.

Dagen idag består av:

packning av försändelser.

sortering av papper.

fortsättning på mitt arbetsrum

I den prioriteringsordningen.

OM jag hinner:

lampskärmsstommar

vykort

skall gås igenom och listas.

Glädjer mig åt en tämligen oskarp bild som en gammal ungdomsväninna lade upp igår på facebook. Tack Camilla!

Roskildefestivalen för hundra år sedan. Eller något. Vet inte vilket år det kan ha varit då jag åkte dit under ett gäng års tid. Drömmer om att åka dit något år igen, fast då med mina koltingar. Men det blir la aldrig av....

Jisses, jag hade hår på den tiden.... altså var det före barnens intågande och jag var under tjugoett. Men tatueringen hos Helenius tattoos var gjord. Altså var jag över sjutton...   Ibland får man datera ungefär via ledtrådar. På den tiden var det inte riktigt acceptabelt med tattueringar... något man rynkade på näsan åt, åtminstone om de satt på en tjej och om de kunde anses som stora. *fniss* Det har ju lätt ändrat sig sedan dess...

Ha en god fortsatt dag.

Letar ju efter min skomätare -som nog ligger i lokalen verkar det som- och hittade då den här skon. Apropå att kvinnofötter var mindre förr och att alla skor man hittar idag verkar motsvara ca 34-37 max idag. Har kvinnofötter blivit större idag tro? Idag är väl storlekar 38-41 inget ovanligt men de flesta gamla damskor jag kommer över matchar som sagt betydligt mindre storlekar.

Det här är en sko som egenligen ligger i min "en vacker dag när jag skall putsa-skor"-hög eller till den dagen jag hittar resterande nya skor från en gammal lanthandel (40-tals) eller tills den dag jag gör ett skoryck på tradera eller något. Men visst är det en fin modell? Torde vara från tiden kring 40-50tal, och den har endast läder i botten som undersulor förstås. (Både fram och bak). En begagnad sko som jag inte riktigt minns var den kommer ifrån, men fin är den. Eller hur? Tänk om jag kunde hitta en sånhär i storleken omkring 40 någon gång??

That-ll-be-the-day!

Men nu skall jag fortsätta leta skomätare...

Röjer i mitt arbetsrum och tänker få till en oklanderlig ordning där. Senaste dagarnas knapperier har gett mig full koll på knapp- och dekorbandsurvalet jag har tagit hem. Rästen står i lokalen och förväntas få samma ordning inom kort. Omkring den 1 september öppnar jag där igen åtminstone en fast tid i veckan. Mest för att vara där, det är trots allt via internet jag säljer med lite reda.

Men nu måste jag få lite ordning på mitt liv igen, efter dessa ständiga mentala berg- och dalbaneresor jag gör varje månad. Tänker inte banka ner i backen igen om man säger så.

Men skorna på bild ovan har jag ju länge insett att jag inte behöver till någonting. Massor av grunkor som jag hade tänkt ha mest som dekoration skall bort. Så om någon känner sig lite sugen på ett par superfina och väl använda kängor (som iofs behöver putsas upp) från artonhundratalets slut, dvs från tiden strax före sekelskifte, så bara hojta högt. (Eller maila mig på bortbytingen@telia.com, de kan packas redan idag.... desto snabbare desto bättre, så hinner jag inte ångra mig). Det samma gäller en 4711 pappskylt, stor från sextiotalet. Men den får jag nog visa på bild...

Den är skitfin. Men jag har ingenstans att ha den. Jag har ju numera bara en pytteliten del av min forna lokal då det riktiga Bortbytingen, dvs barnsecondhanden, huserar med mig, och har det mesta av butiksytan.

Nåja. Det där var egentligen ett litet utvik. Nu har jag uttalat högt för den jublande sambon, jag ger mitt företag en ytterst liten period till att vända. Nu har vi levt på brödsmulor och avbetalningsplaner (har flera sedan förra lokalen, vars elförbrukning stack iväg mycket mystiskt och oförklarligt och steg till fasansfulla höjder sista åtta-nio månader... från en månadsförbrukning på 4000kwh till 20 000f*ckingsame) så det räcker. Vänder jag inte NU så vänder jag aldrig så nu måste jag ta mig i kragen och se till att synas och få upp min försäljningsstatistik.

Samtidigt är jag min egen värsta ovän. För jag vill inte höja priser. Då är det inte kul längre... utan jag behöver helt enkelt lära mig att hitta fler vägar till intresserade kunder. Det är baske mig inte lätt. Ändå är det liksom inte mycket som behövs för att jag skall gå plus minus nolll... men där kan jag ju inte gärna lägga mitt mål heller? För mig är altså en plusminusnollmånad en kanonmånad... vilket är helt orimligt när man driver ett företag....

Hade jag haft massor av resurser liggande hade man kunnat annonsera brett. Men då är jag där igen. Bristen på medel och kostnader kring försäljning gör det omöjligt... så hur löser jag det alternativt? Det finns perioder då jag har reat ihjäl mig nästan. Bra på kort sikt men ingen lösning på lång sikt. Inte om jag vill fortsätta med det jag gör, så det går bort.

Ibland har jag fått oförskämt god hjälp av nöjda kunder och det glädjer mig oerhört. När man har tipsat vidare om mig. Jag blir oerhört tacksam varje gång. Det hjälper supermycket, och värmer i hjärtetrakten. Jag har även fått superhjälp via era blogginlägg och länkar. Då är det tydligt att personer som inte skulle sett mina grunkor annars börjar höra av sig. Varmt tack till er alla under den här tidens gång!! Jag blir lika glad varje gång!

Men, för att återgå till mina krusiduller och min bristande företagarförmåga... Jag hade egentligen behövt förnya mig lite tror jag. Inte helt lätt när man alltid snubblar på marginalerna. Nya inköp är helt omöljligt när jag först och främst kämpar för att tillfredställa behov och slätar över restskulder från en gammal lokal och verksamhet. Fast att jag vet MASSVIS med gamla intressanta lager som jag bara längtar efter att kunna kasta mig iväg och kolla in... Längtar verkligen tills jag får huvudet över vattenytan i det avseendet, tänk vad mycket kul jag kommer att kunna göra. OM jag inte gör slag i saken och skickar in den där ansökan till högskolan som verkar komma allt närmare... äsch, jag pendlar fram och tillbaka. Men faktum är att min prestationsångestnivå hela tiden säger mig att jag inte gör det jag gör tillräckligt bra, för då hade jag inte behövt kämpa i motvind som jag gör. Men ett litet tag till står jag ut.... Fast inte länge. Och sambon håller andan, och hoppas väl att jag verkligen menar det jag säger denna gång...

Vi åkte på en SEN loppissväng doter och jag igår. Hm, doter var inte sådär jättelätt att sparka upp ur sängen, ärligt talat. Har visst vänt lite på dygnet. Men nåja, vi kom iväg i varje fall.

Äntrar stadens rödakorsloppis aldeles för sent. Vi hade tänkt hinna med två loppisar på en timma, eftersom bägge tänkbara med kläder stängde ett. Så minus körtid emellan så skulle vi ha 25 minuter på oss på rk.

-Gå du direkt på kläderna, sa jag och stannade vid bokhyllorna, det jag helst vittjar först.

Hittade några böcker som fick följa med. Det är i stort sett det enda som är köpvärt på loppis idag, nu kom vi iofs ut sent så det var utplockat säkert, men jag tycker nästan det verkar som om att välgörenhetsloppisarna lider av ett par olika åkommor. Dels att de sätter priser efter höga utgångar på tradera av liknande varor på det som är intressant. Dels att folk lämnar in mindre, för det verkar vara samma grejjer som ligger på hyllorna vecka efter vecka. Jag har nog inte varit på rk på lite mer än en månad. Ändå kände jag igen massor av det som låg där??

Som om det inte vore nog verkar stämningen bland de som jobbar där ha förändrats markant senaste året. Ingen är glad längre på röda korset i falkenberg. Det känns mest bara nedstämt att komma dit.

Dotter kom strax. Hittade inget. Vi fick god tid på oss att åka på nästa anhalt, agape i falkenberg.

Vi gjorde en repris där. Men dotter kom direkt;

-Nä, det som är kul i klädväg är för dyrt.

Jag trodde att hon hade slagit hål i hela huvudet samtidigt. Tills jag fiskade fram en klänning för 800:-.

-Eh? Vad var det för speciellt med den? Det var liksom inte ens en märkesklänning? På tradera hade den kanske kunnat gå att avveckla för en hundring... eller två. Och vi gör samma upptäckt där.

Loppisar är inte vad de har varit. Det har hänt något jättemärkligt, något jag märker som inte tar några loppissvängar regelbundet längre... (jag tömmer ju på grejjer snarare än samlar på mig mer...särskilt efter flytten).

Nåja. Klockan blev i alla fall ett och vi kommer bägge helt tomhänta därifrån. Det var ingen rolig tur. På agape tror jag inte att tiden spelar någon roll egentligen, där plockas det nog inte ur överhuvudtaget. Men falkenberg är helt enkelt inte en loppisstad av samma kaliber som varberg. Någon gång till veckan tar vi en varbergssväng istället.

Nåja, vi satte oss i bilen. Och ringde hem, tidningen hade vi ju glömt att läsa.

-Finns det några tillfälliga loppisar idag i falkenberg eller omnejd?

Sambon räknade upp dem han hittade i annons och i dagboken och vi insåg att vi hann med ett loppis lite längre bort, med god marginal om vi körde med en gång. Där har jag inte varit mer än en eller två gånger förr.

Och vi kommer in till ett myller av grejjer. Till LOPPISPRIS. Då är det roligt att handla allsköns bröte, även sånt man inte ens behöver.

Jag fick tag på ett rosmönstrat påslakanset för dubbelsäng med tillhörande gardinkappa. (Gardinkappan blir nog baske mig dockklänningar förstås). För det fascila priset av 60:-. Och det slutade i vilket fall som helst med att jag kom därifrån med en gekåskasse full med grunkor. När de hörde att dottern ville hitta gamla klänningar, och roliga kläder kom de på att det finns en "utklädningskasse" någonstans. De letade länge och väl, men lovade att leta upp den, så jag skall höra av mig till veckan. Och när damen hörde att jag sökte gamla böcker så hade hon massor hemma och skulle ta med sig.

Det var så himla roligt att komma dit. Och det var liksom inte prisläget i sig, utan personalen -ett par rara äldre damer- var hur goa som helst, glada och öppna, och det kändes liksom att det fanns en ambition i att ha en fin butik, och att sälja mycket, snarare än att få ut så mycket som möjligt för de varor man har inne... då är det roligt att vara kund!

Summa kardemumma, gårdagen blev riktigt bra!

Doter och son kom hem från sommarens fadersvistelse igårkväll. Härligt. Åter hördes Eminem på högsta volym. Jag gillar Eminems texter men skulle aldrig få för mig att sätta på det själv, eftersom jag terroriseras av sådant när barnen (läs sonen) är hemma. Men åter fick vi sätta fram fler än tre tallrikar på bordet, åter pratades det i alla hörn och åter var det massor av yttre skeenden som tog min uppmärksamhet samtidigt. Sånt som jag får hybris av i vanliga fall är så himla efterlängtat när de är borta. Lilla sonen är nämligen av den mer stillsamma typen -liksom sin far. Han är inte dirket barnet man ryter på, för det behövs inte. Aldrig.

-Ditt rum behöver städas.

Han säger inget till svar. Han går.

-Det är dags att gå och lägga sig!

Efter honom får man ropa:

-Men Juhani, du glömde säga godnatt!

-Men du sa ju att jag skulle gå och lägga mig? Svarar han....

-Jamen man säger ju godnatt och sov gott till alla innan man går och lägger sig, eller hur?

-Men jag vet ju att du vill att jag sover gott...

-Jaja, men du, sov gott, ses imorrn.

-Jaja. Sen är han borta till dagen därpå.

Fåordighetens man altså med andra ord. Säkert en effekt av det hundraprocentiga finska blodet.

De stora är annorlunda, betydligt mycket mer annorlunda.

-Det är dags att gå och lägga sig....

-Jag skall bara göra det här/se det här/... eller... så måste det berättas något. Helst något riktigt spännande och långrandigt, som har massor av poänger. Som man hade kunnat berätta långt INNAN det var läggdags. Eller så måste sonen posa lite för sin mor, han älskar att stoltsera med det han kallar muskler, och skämtar på i långa rader innan han äntligen äntrar trappan upp.

Men nu var det min stackars dotter jag skulle berätta om. Hon har varit i textilstaden borås några dager med sin väninna, och hade med sig gott om pengar för att handla kläder, och hon skulle köpa massor av fint. Det såg hon fram emot. Och när hon äntligen skulle återkomma med sina fynd såg jag förstås fram emot att få se vad hon hade hittat för att mätta sina diverse "måste-ha-med-listor" då hon börjar på Scen- och filmgymnasiet på Gotland, inom kort. (läs: läskigt kort...).

Hon kom med en ynka liten påse.

-Meh? Vad har du köpt? Hon visade upp två stycken sköna stora t-shirts. En långärmad och en kortärmad. Men! Jag såg nog ut som ett stort frågetecken hela jag....

-Vet du mamma, det var hemskt?

-Jasså, sa jag. Var det för dyrt?

-Nej, det var massa rea och det var inte dyrt, men varenda plagg jag tog fram stod jag och tittade på och sen kände jag att va´fasen´det är ju inte ens ingånget, och inte var det något speciellt, allt var likadant överallt...Så snälla, snälla mamma kan vi inte ta en loppisrunda imorrn? Jag måste verkligen ha en massa nya kläder för jag har växt ur det mesta jag har....

Jag tror att min haka var långt nere vid knäna. Men visst... visst gör jag så gärna det nu när jag får loppissällskap.... men vilken gräslig mamma jag är som hjärntvättar min dotter såtillvida att hon inte ens klarar att shoppa nya plagg på rea...Bara för att det är nytt och dussinsäljs... Är det sånt som kan kallas att traumatisera sina barns uppväxt?

(Klänningen hon har på bilden är förrästen självklart ett loppisvintagefynd).

Jag är inte riktigt sådär supermycket på topp idag. Inte pg pms den här gången utan sådant kan förstås inträffa av andra skäl. Inte heller har jag gjort några underverk eller annat, däremot har jag försökt lätta upp mig själv en stund genom att titta på härliga bloggar. Vissa bilder är så underbara så man bara baxnar.

Men sen fick jag ett mail som gav mig lite eld i rumpan. En fråga på en tapet jag inte plockat fram på länge.

Den gjorde mig väldigt glad. Ungefär som att återse en gammal kär vän man inte sett på länge.

Den är fin tycker jag. Här är bilden dock lite blå i tonen, bakgrunden är vit och inget annat. Riktigt stormönstrad. Åh, vad jag skulle vilja se den på en vägg....  Tror egentligen att jag lite mentalt skulle behöva strukturera och organisera om mina tapeter så jag får skäl att pilla lite på dem, det var länge sedan nu.