Lägger mig lite platt fall idag, och tar mig friheten att göra det. Har förskt rensa skallen lite under dagen genom att debattera politiskt allt jag orkar. Men egentligen är det nog mest en verklighetsflykt. Nu tänker jag lägga allt åt sidan, koncentrera mig på disk och golv och trötta ut mig så mycket jag kan fysiskt innan det är dags att kasta sig i bingen. Har varit hos ögonspecialist idag, och bortsett från att han plågade mig med massa mätapparater och en gul ögonsörja som sved, så tja, det postiva i sammanhanget är att jag inte är hypokondriker i varje fall. Det var det jag trodde när jag gick dit. Så sett ur det perspektivet är jag helt fullt frisk. Alltid något, eller hur?

Men jag idag tänker jag nog bara vara. Och inget annat.

Ett snabbinlägg då tiden rusar iväg för mig idag och jag har några nödvändiga ondar att ta hand om.

Jag har googlat runt efter ett forum idag, men det är helt kört. Det jag söker finns insprängt i andra forum eller via bloggar. Funderar allvarligt på att starta ett själv, och skall försöka ta reda på mer om hur var och när man kan regga ett sådant under kvällens gång. Har ju mer än gärna deltagit i andras forum men aldring ens tänkt tanken på att starta ett själv... tror inte att jag är ensam om att tycka att det vore kul, i varje fall inte bland mina kunder eller några av er som ibland läser här... återkommer när jag kommit längre i min tanke. Som slog mig för några minuter sen.

Ser att det rasas över bröstpumpsuttalandet som verkar ha fått en märklig vinkling. Såg ett hastigt inslag igår om Ohlys uttalande och en utfrågning som jag tyckte var väldigt väldigt märklig i sammanhanget men har inte hunnit uppdatera mig på vad som skrivs i media idag. Att det är något som pågår anar jag för det reageras både här och där.

Jag har haft vissa kärnhållpunkter när jag har fått barn. Viktigast för mig är att barn har två föräldrar och mina män (visst låter det lyxigt, som om jag hade haft flera på en gång? Det har jag förstås inte, men jag har barn med två män) har inte gått att hejda, trots att jag är kvinna har de hävdat sin faderliga rätt och envist påstått att mitt sätt att göra saker på inte nödvändigtvis har varit det enda sättet att utföra det på, eller ens det enda rätta. Så jag har bara fått svälja att de minsann på sitt sätt har varit minst lika bra på att byta blöjjor som jag. Mitt ex var nästan pionjär när han 1989 kom till bilverkstaden och uttalade att han tänkte vara hemma med sitt lilla barn minst ett halvår.

-E det något för en karl? Har du inte en kvinna som kan göra kvinnogöra? var reaktionen han fick. Det bet dock inte på honom och hemma var han länge och väl. På den tiden existerade kvoterade pappadagar inte förstås, utöver de första tio lediga dagarna efter förlossning.

Samtidigt har jag gått på allt vad bröstmjölksamazonerna utmålar på himlen som onda faror för barn och mammor som inte föder upp sina barn den "naturliga vägen". Och med alla tänkbara skräckscenarior om vad det innebär för ett barn med uteblivna tillskott av immunförsvar och skydd mot allergier och allt det där (trots det vågade jag mig på att använda lammskinnsfällar, för det "skulle" man också göra om man ville ha underfriska barn), och naturtvålar, tygblöjjor och hela kittet.

Av det skälet har vi helt enkelt hyrt en bröstpump när jag har återgått till jobb innan jag har velat sluta amma. VAD FASEN ÄR PROBLEMET?

Med nästsista barnet var det nästan en överlevnadsfråga då han är född med läpp-käk och gomspalt och jag fortfarande vägrade ge mjölkersättning (tänk på alla allergier!), (VARFÖR I HELSICKE FICK JAG INTE DET SOM INSATS NÄR FUNKTIONSHINDRET SITTER I SVÄLJFÖRMÅGAN OCH SUGFÖRMÅGAN??? Jag fick bråka som fasen för det; BB gick ut och agiterade "bröstmjölk i minst sex månader eller jordens undergång, men landstinget ville inte bekosta lyxutrustningar...).

Genom att dryga ut antalet föräldrardagar har vi helt enkelt kunna vara hemma länge nog bägge två, jag har inte slutat amma någon av mina "icke-funktionshindrade" barn före dryga årets ålder, höll på som längst till den sista var lite över 2, då gick min gräns för vad jag tyckte var försvarbart. Sen skall jag medge att jag inte klarade mer än att heltidspumpa mer än i sju månader med barnet som föddes med lkg-spalt, men sen ansåg jag att livskvaliten för hans del var uppnådd samtidigt som gränsen för vår var överskriden och tänk, han verkar inte ha tagit skada av modersmjölksersättningen han fick efter det....

Så vill man vara hemma båda två under föräldrarledigheten och ändå kunna ge bröstmjölk en längre tid, så finns det inget som hindrar att man åker till jobbet, kommer hem, mjölkar ur, fryser in, ammar resterande tid på dygnet som vanligt, ammar före jobbet och mjölkar ur när man kommer hem igen. Lätt som en plätt. Och den mjölken som behövs under arbetsdagen finns redo i frysen, återigen, VAD ÄR PROBLEMET? (Nu har ju mina telningar varit gamla nog att inte vilja ha BARA bröstmjölk som föda under en hel dag när jag har börjat jobba, så jag samlade bröstmjölk på hög som inte gick åt...Ett barn börjar med kompletteringsföda kring sexmånaderssnåret i varje fall...).

Jag REKOMMENDERAR BRÖSTPUMPSMETODEN för dem som tvunget vill amma länge. En stor fördel är att du som kvinna inte behöver långa avbrott i ditt CV när du vill ut i arbeslivet igen och du har igen det när det är dags för pension. Hoppas vi. Förstås. Hur det ser ut när den dagen kommer vet vi förstås inte.

Jag började min dag med att ställa frågan om folkdräkter på facebook, som jag skrev igår. Som man ropar får man svar.

-Jag har två dräkter hemma, kom och titta! Skrev Jazzsångerskan Minou Martini.

Jamen, det var ju inget att tveka på, så ett par timmar senare satt jag med en kopp kaffe i handen och avhandlade allt mellan liv och död -bokstavligt talat och fick samtidigt möjligheten att vräka mig i dräktsdetaljer. (För er som väntar på nästa skivsläpp kan jag skvallra om att hon snart går in i studion igen för att spela in ett nytt album, självklart med musiker som heter duga). Nåja. Dräkter var det.

En kvinnodräkt sydd på femtiotalet. Vad jag förstår ändrar sig detaljer under tid, och även folkdräkter utvecklas lite med sin samtid. I Minous dräkt hade endast skjortan knappar, pärlemorknappar. Men titta på knapphål och detaljer. Det är helt ljuvligt vilket hantverk som ligger bakom. Även ulltyger är handvävda.

Jag är faschinerad av med hur mycket tanke en dräkt sys. För att man såväl skall kunna växa i den, förändras kroppsligt eller för att dräkten skall kunna bäras eller övertas av annan person så är detaljer lätt fastsydda eller lätt ändringsbara på olika sätt. Axelparti på livstycke exempelvis. Måste lyfta fram även livstycket lite bättre, väskan ser ni överst:

Så vackert så att örsnibbarna krullar sig.

Barndräkt från Rättvik.

Att man har vårdat och älskat dräkten var tydligt. Jag tillhör dem som gillar att se lagningar som skett under tid. För visst tusan kan det gå mal i en sådan dräkt. Inte slänger man den, utan självklart lappar och lagar man allt enligt konstens regler. Även denna dräkt har en fantastisk väska.

Barndräkten hade två tillhörande skjortor, som skiljde sig lite åt i storlek. Även den var enkel att ändra storleksmässigt så att flera kan bära den. Knappar i barnskjortan, snäckskal förstås men även denna lindade trådklädda knappen:

Inte minst, missa inte alla underbara band! Här följer ett litet bandbilder från bägge dräkter i normalstorlek på bild; tycker att de förtjänas att visas ordentligt!

Vackert så det förslår!

Tack för titten igår Minou! Det var en mycket givande eftermiddag -på många sätt!

Min dag började lite senare än vanligt. Sambon skulle åka iväg över dagen och han tyckte att jag sov så gott så han sa inte hejdå. Så jag vaknade först strax före tio-snåret idag. Skylls av att jag fastnade framför två filmer igårkväll. Att se två filmer samtidigt är något som passar mig, speciellt om jag sitter ensam vid teven. Det är sällan jag fastnar framför EN film tillräckligt för att sitta still och se klart den, men att zappa sig mellan två filmer kräver lite koncentration, och jag ville inte missa någon utav dem. Men det gick ypperligt att se bägge två och ändå få behållning av dem. Tack och lov att de verkade ha dö-sträckor i handlingen som klaffade tidsmässigt. Men jag börjar nog bli googlings och mail och facebookskadad på riktigt för det är ju så jag vanligtvis jobbar framför datorn. Något att fundera på!

Nåja, jag gick till sist upp och hade fått en mycket intressant fråga via mail. Metallknappar som passar den dubbelknäppta västen till en folkdräkt, hade jag det? Det vet jag inte ännu svaret på, men jag fick snabbt ut en hjälpfråga på facebook samtidigt som jag googlade runt. Fick då en superintressant kommentar på facebook. "Vet du att det finns knappfobi?".

Jag har sett en lista på existerande fobier en gång i tiden och deras olika namn, den listan är lång och beskriver fobi-områden som många av oss till vardags inte tänker på att de finns. Men nej, jag hade inte specifikt noterat knappfobi, eller att det ens fanns. Vid en googling lärde jag mig att den korrekta benämningen är; koumpounofobi.

Om du som läsare har googlat dig hit på grund av begreppet, och om du lider därav. Jag lovar att detta inlägg inte kommer att visa en endaste knappbild. Men kika inte vidare i min blogg, för jag tror ärligt talat att det kommer att ge upphov till en rysning eller två, liksom mitt lager måste vara rena rama skräckkabinettet för den som lider därav!

I en artikel på aftonbladet läser jag beskrivningen av känslan av att ta på en knapp. Det känns ungefär som att ta på en kackerlacka. Något smutsigt. Något äckligt. Något som ger upphov till panik. En kvinna uppger att hon inte kan gå in i ett rum där det vistas någon som har ett plagg på sig som har en knapp.

Här har jag hittat en bra sida som avhandlar just knappfobi. Och som ger många läsvärda insikter. "Ahaa. Är det så det känns?" I avsnittet där drabbade beskriver själva, så verkar de ha en sak gemensamt. De trodde att de var ensam i världen om det här. Sidan är läsvärd och intressant, ett tips till alla som är intresserad av mänskligt beteende och fobier.

Fobier har ofta ingen logik. Du som läser det här, och tänker något i stil med att "men jisses, knappar är ju inget farligt" exempelvis. Så nej, jag tror att vi alla kan vara överens om att knappar i sig inte är farliga. De hoppar inte upp och attackerar någon utan vidare, och det tror jag att även personer med knappfobi kan hålla med om. Att de däremot kan ge upphov till känsloupplevelser bara genom att finnas är en helt annan sak. Visst har väl även du eller jag en fobi som vi inte kan förklara logiskt om vi tänker efter? Att ha fobi mot spindlar eller gnagare är liksom så vedertaget och accepterat att det inte ens anses märkligt av de flesta utan det är bara något som vissa av oss har och andra av oss inte. Det ifrågasätts inte heller om det är ett taskigt känslominne som dyker upp, något vi har förträngt utan det är en vedertagen sanning att en spindel får man vara rädd för bara för att den stora massan är överens om att den är ruskigt ful och ser allmänt äcklig ut.

Sen kommer vi till de där små tingestarna som vi bara godtar i vår vardag. Som knappar. Alla knäpper sina knappar utan att tänka vidare över det, utom knappfobikern som helst vill undvika dem helt, eller speciella sorter vilket förstås är individuellt.

Lika lite som det är logiskt att vara rädd för en halvcentimeter stor spindel är det logiskt att vara rädd för en knapp. Ingen av dem kommer att strypa oss eller göra något annat märkligt med oss. Ändå väcks rädslan, äcklet eller vad det nu är.

Funderar just över hur jag hade gjort som mamma till ett barn som inte vill ha knappar i sina plagg. Jag tror ärligt talat inte att jag hade varit särskilt förstående, och jag tror inte heller att jag hade kunnat inse vad det skulle handla om utan vidare? Det är nämligen ofta så med våra barn och de rädslor de visar på olika sätt, vi förstår dem inte och vi respekterar dem inte utan avfärdar det som trams.

Been there, seen that, done that! Tänker själv på att jag har en son som aldrig spolade efter sig på toaletten. Vi tjatade om det och påminnde gång på gång.

-Men vad fasen, nu har du glömt att spola igen? Kunde vi vråla ilsket efter en upplevelse av kvarlämnat gods i botten på porslinshinken med sittgarnityr.

Och det kom från oss alla gång på gång. Ett vrål från en storebror som gick in på dass och vi visste allihop "nu har han glömt igen...". Ända till den dagen då en av storebröderna var ungefär 12 år gammal, och den lilla således var omkring fyra fem år.

-Men förstår ni inte; han är rädd för att spola på toaletten?

Jag behövde altså en tolvåring som hade en helt annan öppen blick för det som förssiggick än jag själv hade, och han hade i situationen mer förstånd och vakenhet än jag själv som skulle föreställa en vuxen och ansvarsfull omhändertagande mor. Det var som om en stjärna föll ner i huvudet på mig.

Pang! Den här superirriterande ovanan som gav upphov för en jäkla massa frustration hos oss alla, (utom den kloka brodern faktiskt, som bara spolade efter sin lillebror när han såg att behovet fanns utan att kommentera det hela) byggde altså på en obefogad rädsla för något som vi alla i vardagen bara gör utan att reflektera över det, en inlärd handling, något som ingår i en vardaglig norm för de flesta av oss? Ridån gick ner för mig totalt, pusselbitarna föll på plats, och jag började tänka efter. Herrejisses. Så jäklarns uppenbart. Hur fasen kunde jag ha missat det här?

Självklart hade storebror rätt och självklart kunde vi börja ta i det på ett helt annat sätt än tidigare när vi bara förstod vad det handlade om, ett litet litet steg i taget, där vi började med att han fick ropa på någon annan -den som var närmast, alla fick hjälpa till- som kom och spolade medan han stod på tryggt avstånd men ändå var kvar på dass medan spolningen pågick. Bara ljudet gav obehag till en början. Så småningom kunde han komma närmare. Och en dag klarade han att göra det själv. Efter mycket om och men, klarade han att göra det själv utan att känslorna väcktes men det var en bra bit dit.

Handen på hjärtat, nog har de flesta av oss en fobi eller två?

Jag kan inte älska spindlar hur mycket jag än jobbar på det. Små går an, men större får mig att fly oreflekterat och att skrika villt med fäktande armar omkring mig, om de kommer för nära. *ser säkert superfriskt ut -not*.

Men en sak är värre. Nämligen döda djur. OAVSETT vilken sort det är (om det inte är små insekter, det klarar jag).

Vilken är din fobi?

Sista dagen är imorgon. Inlägget hittar du här

Nämnde jag den helt underbara glaspendeln jag köpte in för ett litet tag sedan?

Retro så det visslar:

Jacob Hull denmark för Buch & Deichmann, jag gissar ju på 60-70-tal av stilen att döma. Kan förstås vara fel. Men den är helt fantastisk, måste jag säga. Ett maffigt vintage smycke som har en diameter på drygt 5 cm, som kräver sin bärare. Har inte hittat det på bild som här, i en vad jag antar är guldplätering men väl i silverpläterat, men det verkar över lag som om Jacob Hull gjorde sina alster i små upplagor. Så det var lite extra roligt att springa på det här, inte minst för att en värld helt plötsligt uppenbarar sig. Smycken? Bijoutterier? Designsmycken må så vara i ej ädla metaller? Jag har liksom aldrig noterat det riktigt, mycket för att jag inte smyckar mig själv. Men sen har jag då öppnat ögonen lite och undrade även om jag hade något i den vägen liggande sedan tidigare. Jodå, det finns lite grann. Men nu när jag tänker tanken så kanske jag får in mer av varan, vem vet? Det brukar vara så när man tänker i nya termer.

Jacob Hullsmycket har jag för närvarande annons på, på blocket om rätt köpare kommer förbi. Annars får det ligga kvar i min mörka låda, där gör det sig också bra, så jag kan ta fram och klämma på det ibland...Frågar du mig så är det här ett exmpel på en vara av hög klass, och i gott skick, för den som vet vad den vill ha.

I vilket fall som helst så har jag tagit fram de här för att försöka orientera mig i vad de är. Ett par broscher i vikingastuk, skulle jag vilja påstå i varje fall.

Den här är tydligt och uppenbart nyproducerad:

Det står till och med på baksidan: JM-kopia.

Helt utan huvudbry kan jag dock inte lämna den därhän för jag är efter vårt besök på Visbys museum och fornsalen oerhört nyfiken på vad den egentligen är en kopia på. Någon som vet? Tacksam för tips. diameter ca 3 cm.

Den här försöker jag undersöka med lupp.

Är den gammal eller nytillverkad?

Nu ser man den inte så tydligt här på bilden men den ser gammal ut på riktigt med lite beläggningar och skit i vecken och skarvarna och jag får nästan lust att koka upp den rejält för en rengöring. Men inte innan jag vet mer. Gullborg eller Gullberg verkar det stå graverat, och under massa skit i en av hålrummen tycker jag mig se ett snirkligt G graverat...till skillnad från den andra så "andas" den lite gammalt, men jag blir inte riktigt klok på vilket utan hjälp av någon som kan gamla smycken, så jag skall försöka vaska mig fram till svar, eller till hjälp av rätt person. Den är lite speciell. Funderar över om den skall landa på min egen medeltidsträkt, där jag tidigare har haft ett större kalevalasmycke som prydnad. Det är kanske i ett sådant sammanhang den gör sig bäst. Men vi får se vad jag kommer fram till i sista ändan med den här.

Ett litet mysterium i vardagen är alltid välkommet vare sig den är nytillverkad eller har lite ålder!

Har varit lite dålig på att tömma vår postbox i veckan, men igår fick jag ändan ur vagnen.

Postboxar hos den lokala handlaren eller annat ombud, är nog djävulens påfund, jag gillar det inte alls. Det innebär i princip att man måste lägga in det i rutin att ta sig dit istället för att tömma sin brevlåda mot vägen. Det innebär även risken att någon i min geografiska närhet som vet vem jag är har gått igenom vad jag får för post. Det har de säkert inte, men hur vet jag det? Jag gillar inte alls tanken och jag känner att det tär på min integritet. Nä, tummen ner för sådan oservice från statliga myndigheter, och fram för fler postkontor och fler brevbärare istället! Huvva. Jag gillar förrästen inte pappersinformation alls, men det är en annan historia.

Men igår kom jag då hem med posten från den gångna veckan och tidigare under veckan har jag mottagit en grön postenpåse med något i. Vad kan det vara? Lite frågande var jag, tills jag öppnade försändelsen:

Nämen, OJ! Knappbytet hade jag ju glömt? Altså efter att jag skickade iväg min egen försändelse. Och nu låg hela härligheten här upplagd framför mig. Oj! Och Oj, vad fina knappar!!

Wow!

Det här är förstås inga knappar jag tänker göra mig av med, utan dem skall jag ha för egen del. Har en kofta som är dotterns som har en halv knapp som bara ligger i väntan på att jag skall leta upp en bra ersättningsknapp. Den vinröda stora knappen är helt perfekt. En svart kofta, kan det bli bättre än att byta ut svarta neutrala knappar mot en läcker vinröd? De är i samma storlek och det går åt sex knappar och det var perfekt.

De rosa skall upp på en knapptavla jag håller på att samla ihop knappar till. Perfekt.

Rästen har jag ingen färdig plan för, men knappar är alltid bra att ha på lut liggande för rätt vad det är uppstår ett behov.

Titta på de bärnstensfärgade. Jag älskade det här sättet att samla ihop knappar på. På ett läderband. Olika knappar i samma färgskala presenterat såhär. En fröjd för ögat och en av de bästa knappideerna jag har sett. Tack för inspirationen! Den här idén tar jag med mig framöver!!

Metallknapparna är väldigt läckra! En karamell jag skall suga lite extra på, för de kräver sitt plagg, tycker jag. De förtjänar att lyfta upp något lite extra. Helt underbara. Likaså de stora knapparna på de övre bilderna. Otroligt läckra när man har dem framför sig. Asså, hela världens mysterier finns samlade i små knappar när man tänker efter. Små obetydliga tingester som i rätt omgivning blommar upp och kommer till sin rätta, i alla dess färger och former. Egentligen precis som vi människor. En del av oss har mer färg än andra, tar mer plats än andra, men i rätt miljö kommer vi alla till vår rätt! Det är den platsen man skall försöka identifiera och fylla, precis på samma sätt som vi väljer knapp. Rätt knapp till rätt plagg och sen blir det fullkomligt och det finns alltid en knapp -förlåt plats- för alla.

Hm, nu hänföll jag åt knappfilosofi igen.

Kortet måste jag visa lite speciellt:

Jag skrattade först lite lätt och tänkte "men åh, där är ju jag och Jorma" (hm, de som känner oss kommer att se det   ). Sen tittade jag en gång till och så var det så otroligt sött, och innehöll massor av harmoni. Och sen tänkte jag lite på det och insåg att det nog tamejtusan finns massor av symbolik i kortet också som man kan ta till sig, inte minst i dessa valtider. Kärlek och nyfikenhet och umgänge, grisar emellan har ingen som helst gräns när det gäller varken färg eller ras. En gris är en gris. Och det samma gäller även oss människor! (Låt oss hjälpas åt att se till att inte välja in SD i den kommande regeringen!) Men vad tusan är det med fotot i sig som får mig att direkt associera till människor? Det gör jag baske mig inte med foton på hundar eller kameler men med grisar så gör jag det direkt.... Kortet åker genast upp på kylskåpet, för det var verkligen mysigt!

Ett stort stort tack till Catarina! Jag blev verkligen jätteglad för paketet du har skickat!

Och oj, vad roligt det var att vara med på ett byte. Håll koll här, jag tror det är ett annat byte på gång just nu! Ett mycket roligt och inspirerande sätt att liva upp vardagen lite!

På tradera säljs ju allehanda smått och gott. Inte sällan lägger man ut mer än en auktion åt gången?

Personligen har jag anammat traderas automatiska vinnarmail, trots att jag egentligen vet att det inte är alla som läser informationen där. Men där lämnar jag betalinformation samt en liten vädjan om hur man märker sin betalning. De allra flesta ser det här, och de som inte gör det märker med sitt traderaalias av gammal vana och det går ju också bra för det kan jag ju enkelt kolla upp.

Men den här veckan är det något universiellt. Kreativare märkningar har jag nog inte stött på, i varje fall inte så många under så kort tid  .

Den första som kom var "mamma".

-Hjälp??

Tänke-tänke-tänk.

Mina barn har inte tillgång till mitt traderakontonummer som är ett speciellt konto för att göra bokföring så enkelt som möjligt och att sortera ut det som är privat eller ej. Ej heller min mor. Och jag hade tre försändelser med samma slutbelopp.

*är det en felmärkning?
Mailar därför dem jag kan tänka mig och har nog lyckats reda ut det till sist. Tror jag.

Sen kom en betalning med ett avvikande efternamn.
Jag kliar mig i skallen igen? Men hittar en köpare på rätt summa och mailar och frågar om man skickat betalning med en avvikande märkning? Fick just svaret att man märkt med efternamnet på den som har gjort köpet och betalningen vilket inte är samma person som äger kontot, vilket är den som försändelsen är namnat till; jag har bara traderas uppgift. Men nåja, det frågetecknet rätade ut sig rätt snabbt.

Sen kom ett par omärkta betalningar. En tror jag att jag kunde gissa mig fram till. Men jag fick maila två "var betalningen din"? Jag vet inte vilket ännu, men det ger sig nog snart.

Men sen har jag då ytterligare en märkning som jag dock blir lite glad för: "puss & Kram". Tack tack who ever you are! Och tack samma! (nej, det är inget nick. Beloppet stämmer inte tyvärr inte exakt med någon av dem som ligger, men tre försändelser har summa däromkring, om man avrundar en snabb skvätt. Men det kan lika gärna vara en helt total felaktig betalning?) Jag forskar vidare i detta förstås så jag kan få iväg försändelsen. Vilken det nu är *kliar mig i bakhuvudet för fullt*.

Men kom inte och säg att det är tråkigt att sälja på tradera, för man står ständigt inför nya utmaningar och vissa dagar är faktiskt -förlåt att jag ler stort med hela ansiktet- lite roligare än andra...