Annorlundaskap är något man har med sig alltid. Invertes. Att aldrig kunna liksom riktigt sätta fingret på något verkligt skäl till att man inte riktigt känner sig som andra, men ändå känna att; "vaddå varför uppfattar jag aldrig samma sak som alla andra, och varför funkar jag inte som dom?"

Jag har väl alltid kunnat glida lite och komma undan med mycket. Och det finns ju alltid hundra olika skäl.

Ett skäl har ju varit att jag har flyttat som jag har gjort som barn, och bytt land dessutom. Att jag är lite köpenhamnspräglad, jag lovar, när jag är där känner jag mig i stort sett aldrig som en avvikare. Varför då? Kanske för att människor är lite mer laidback där, och för att det som avviker är normalt och för att man i en mängd med individuella avvikare aldrig avviker ändå? Där är liksom inte heller tid samma dygd som här, utan den som kan ta till vara på utförandetid och göra något mer extravagant än de som faktiskt håller sin tid minutiöst har andra egenskaper som ofta uppskattas. Att tänka utanför ramen och den föreställda normen uppskattas också där. Men inte här i Sverige. Och i Köpenhamn är det till och med NORMALT att plötsligt diskutera livsviktiga frågor med främlingar som man råkar stöta på. Man blir i varje fall inte betraktad som "kocko" om det sker, utan ett sånt samtal kan man gå stärkt ifrån i ömsesidighet och inte som här, där man känner sig som en våldtäcktspersonlighet om man råkar tilltala någon villt främmande person. 

Att jag inte kommer i tid på mornar har jag ju hundra olika skäl på och som jag tidigare beskrivit så kan man fostra en chef på några månader så att han förstår att det är lättare att ändra sin egen uppfattning om punktlighet än att ändra på individer som inte klarar att komma i tid. (Det finns ALLTID ett gott skäl).

Vidare har jag ju en mor som inte går av för hackor och som inte heller alltid har alla hästarna i stallet om man säger så. Eller pommesfritten på tallriken. Eller som inte heller passar in. Någonstans.  

Man är ju liksom bara som man är när man inte är som man ska, ungefär. Och jag har ju fler skäl som förklarar och förklarar och förklarar och människor har väl alltid betraktat mig som lite "egen". "Äsch, det är ju bara Gitte, hon är sån" har jag ju hört någon gång. "Hon är sån", är faktiskt ett jättegott betyg som jag egentligen trivs ganska bra med. Det innebär att människor faktiskt tycker om mig som jag är fast att jag inte passar in i alla mallar som finns. Dessutom har mina ultravaganta egenskaper faktiskt varit himla bra många gånger i lönediskussioner, det finns liksom aldrig någon som har ifrågasatt varför jag skulle vara värd lite högre lön, än jag får och det är ju inte heller helt dumt. Trots alla mina missar och tillkortakommanden, för det jag gör, gör jag faktiskt bra. Det är väl allt det där som jag INTE gör som jag faller med (heureka! har vi hört det förr?).

På en punkt blir jag dock som en tiger. Kalla mig aldrig för tidsoptimist. För det är jag inte. Jag är inte nonchalant med varken min egen tid eller någon annans. Jag kan bara inte göra på annat sätt än jag gör! Det är en brist hos mig, inte något jag kan lära mig av med, inte något jag kan påverka och inte något jag rår för. Så är jag sen när vi skall ses, så är det inte för att jag inte respekterar dig eller din tid. För det gör jag. Kommer jag tio minuter sen är jag olyckligast i världen, och jag sopar mer än gärna marken där du går och strör palmer bara du förlåter mig. Ändå, så har jag inte förutsett att jag inte skulle få igång bilen, att barnen skulle lämnas på vägen, att det skulle vara en traktor mitt i trafiken, att jag inte skulle få en parkering, att jag inte skulle hitta parkeringsmätaren och att jag inte hittade parkeringen tillräckligt nära vår mötesplats för att min tidsekvation skulle gå ihop. Senaste halvtimman har jag förmodligen stressat som en iller och mått allmänt skit och vrålat åt alla som varit i vägen för min framfart. Så tro inte att jag kommer lugn och sansad och bara har skitit i att du väntar på mig, för det är så långt från sanningen som det går att komma.

Så, nu skrev jag långt igen, fast jag hade bestämt mig för att INTE göra det framöver.

Och jag hade kunnat skriva mycket mycket längre, men jag stoppade mig själv här.

Idag har jag hittat bloggen adhdkvinnors blogg.

Den tänker jag läsa med jämna mellanrum nu.

Tänk om jag faktiskt inte bara är bohem och lite annorlunda utan faktiskt försöker få ihop en tillvaro utan vetskap om att jag har ett funktionshinder? Jag har jobbat i många år med personer som har neuropsykiatriska funktionshinder, men ingen är väl så blind som den som inte ser sig själv? Det kanske inte alls är en slump att jag tycker att det är enkelt att jobba med just den här målgruppen och anser att det är megasuperlätt att förstå och bemöta samt få relationer med människor med aspergers och adhd? (I själva verket tycker jag ju att det är oerhört mycket svårare att få detsamma med normaler...tyvärr. Personer med npf har oftast väldigt mycket mer att komma med när det kommer till kritan. Jag älskar att umgås med människor med specialintressen och som ägnar sig åt annat än gardinjämförelser med grannen).